Misstänksam.
Så skulle jag beskriva känslan jag får när det gäller en stor del av de sammanhang där begrepp som invandrare, mångfald (osv. osv.) används. Missförstå mig inte, jag menar härmed inte de kulturkonservativa eller högerorienterade rösterna som bruka kritiseras i dessa sammanhang. Vad jag här istället vill lyfta fram är att, om mina misstankar är berättigade, den doktrin som utger sig för att stå för jämställdhet och mångfald i verklighet är lika problematisk för våra nya medmänniskor som deras antagonister, det kanske även är så att deras sätt att se på världen inte är så olika ändå.
Inte minst för frågans känslighet är det relevant att börja med lite teoretiskt ramarbete, så att tankegången kan följas. En teoretiker som gärna används i dessa frågor är Michel Foucault. Hans verk visar på olika mekanismer som historiskt syftat till att förvandla individen till ett visst subjekt. Hans projekt kan kokas ner till tre former som tagit individen som sitt objekt; de som antar formen av vetenskaper, de som avgränsar individen från resten av samhället och de där individen förvandlar sig själv till ett subjekt. När vår civilisation tankemesigt gick över i den moderna tiden skapade bl.a. en förståelse för människan som både subjekt och objekt av hennes egen erfarenhet; orsaker för fysiska eller psykologiska sjukdomar och brottslighet kunde nu sökas hos henne själv, i människans mörkaste djup. Om vi kan tro Paulina De los Reyes så präglas än idag frågan om etnicitet av en liknande diskurs, ett axiomatiskt antagande om människornas inneboende olikheter som grundas i en positivistisk världsbild. Individen är vad hon är på grund av något essentiellt hos henne. Låter det bekant?
Scared yet? Vi går vidare.
Den andra subjektifierande formen kan sammanfattas med Fouaults koncept av discipline och biopower. Med stöd av den nya förståelsen för människan utvecklades discipline, effektiva tekniker för att uppfostra och åtgärda den enskilda individen, ett sätt för den moderna staten att säkerställa en foglig befolkning, docile bodies. Discipline är en individuell mekanism, det är individen som ska uppfostras i skolan, som måste separeras från allmänheten i sin sjukdom eller brottslighet, osv. Biopower har däremot sitt objekt i samhällets massor. I en stat med en under industrialiseringen exploderande befolkning med allt större städer och industrier fungerade staten alltmer som en maskin för vem det blev essentiellt att kunna mäta och förutse trender hos befolkningen; dödstal, nativitet, livslängd, osv. Den moderna statens mål är att säkerställa kunskap om sin generella befolkning och bearbeta generella trender. Befolkningen behövdes, i kort, göras beräknelig för att staten ska kunna agera och garantera stabilitet.
Dessa två mekanismer, discipline och biopower agerar på olika nivåer och utesluter därför inte varandra, tvärtom så kan discipline väldigt väl bli del av ett biopower. Dessa tekniker har varit ett sätt att producera vissa förutsättningar bland befolkningen och separera de oönskade från de fungerande, denna state racism är för Foucault något som kommer naturligt med behovet av reglering.
Med detta teoretiska underlag går vi vidare till vårt ämne. För vårt syfte delar vi upp invandringen i två kategorier: arbetskraftsinvandringen rekryteras från utlandet för att fylla en funktion. Flyktingen är däremot ett inte kalkylerad intrång för statsapparaten, härför den starkt reglerade asylpolitiken. Flyktingläger och asylhem utgör de institutioner där denna oberäknade kropp separeras och görs docile. Dessa mekanismer fortsätter sedan genom kontrollmekanismer som SFI där dessa avvikande grupper kan separeras, observeras och åtgärdas. Jag lägger inget värde i dessa mekanismer, med en nykter syn är det de rationella strukturer som en väldig apparat behöver för att kunna fungera. Flyktingen uppfyller inte heller någon roll i statens ekonomi vilken befinner sig i en väldigt annorlunda situation än den gjorde även på Foucaults tid. Då gällde det att skapa människor som kunde ingå i den allt större blivande industrin. I kontrast, att vara docile idag kanske inte främst innebär att kunna arbeta effektiv, men att infinna sig i en krympande arbetsmarknad. Vad gör vi med en allt större befolkning som resurserna kanske än räcker till, men däremot inte möjligheterna?
Get it yet?
Nu kan man mena att denna tes blir svår att hålla, människor acceptera inte att stå utanför, att inte ha samma chanser som alla andra. Vi lever ju ändå på en överlag socialdemokratisk kontinent in.
Challenge accepted!
Nietzsche har några oroväckande tankar för oss: han observerar hur hos samhällets mindre lyckligt lottade klasser ett tankesätt sprider sig som å ena sidan fördömer de härskande, men samtidigt nöjer sig med att endast fördöma dessa. Det är en psykologisk hämnd som dock endast stannar psykologisk. Det går ut på att point the finger and say that’s the bad guy (Scarface referensen var bara för lockade för att inte användas här). Vad Nietzsche visar är att detta pekande med fingret (som han menar har med självhat att göra) faktiskt gör att många nöjer sig med positionen som offer, föraktet för de andra blir det man fortsätter leva för och som Nietzsche tidigare visat är människor faktiskt väldigt bra på att välja livssätt som inte alls är bra för deras fysiska framtid.
Med Foucault och Nietzsche i åtanke vill jag föreslår följande resonemang: Det finns inga jobb och ni som subjekt X (invandrare, unga, kvinnor, outbildade, mm.) har det svårt. Det är inte ert fel, det vet ni och det har vi ju lärt er. Ta lite pengar. Vi försöker ordna något. Men försök inte göra något åt det.
Låter det lite sjukt? Det borde det inte.
Vi går vidare. Foucaults tredje form handlar som sagt om hur individen gör sig själv till ett subjekt. Genom olika praktiker försöker individen att konvertera sitt subjekt till ett annat, att bli en annan individ. Förutsättningarna för att forma detta subjekt riskerar dock att vara del av de diskurser som propagera för ett visst subjekt, särskilt i ett samhälle där omgivningen i stor sätt präglas av den roll man har att spela i samhället. Om jag stoppas in i olika institutioner skapade för ett visst subjekt, där jag får höra att jag är ett visst subjekt, kommer jag inte då själv acceptera att jag är detta subjekt och infinna mig i det? Vad är SFI och alla de otaliga integrationsåtgärder (tyvärr kommer deras subjekt inte lika snabbt ur dessa system som dessa byter namn och form) egentligen än sätt att lära människor vilken roll de ha att spela i samhället? Dessa institutioner har kritiserats på många håll, men jag vill föreslå att det finns några mer svårfångade projekt som tjäna samma syfte.
Do I have your attention by now?
Har vi någonsin verkligen reflekterad över vad ett mångtal av de välvilliga barn- och ungdomsorganisationerna tjäna till som riktar sig till invandrarungdomar och socialt utsatta områden? Handlar det om att öppna för möjligheter för barnen eller begränsa dem? Efter att ha sett en del sådana projekt vill jag dra följande slutsats som knyter an till det jag tidigare sagt: Du är blatte. Men det är ok. Det är inget dåligt, bara rasister tycker det är dåligt. Men du är en blatte. Jag tvivlar på att många ungdomar kommer ur dessa organisationer stärkt i sin tron på att de kan vara exakt det de vill vara, att det är deras egen uppgift att forma vem de vill vara. Och det är här, sjukt nog, som de som säger sig stå för jämställdhet och den högra falangen verka ha en gemensam nämnare, du är vad du är.
För att ta ett steg till, om det ligger något i detta resonemang, kan vi då finna något mer i tolkningen av de demografiska tendenser som vi ser på de lärosäten som befattar sig med frågor om etnicitet, kultur, osv.? I vilken mån representera dessa för studenter en praktik för att skapa ett koncept av sig själv, vad Foucault kallat för care of the self? I ett samhälle där konkurrensen om arbete och framtidshopp blir allt svårare är det inte en alltför lyckosam tillfällighet att stora grupper av samhället redan ser sig som chanslösa? Även bättre, tjänar det inte stabiliteten om dessa grupper även utbildas i och sedan kan föra talan för denna chanslöshet? Om De los Reyes och andra har rätt och även universitetsvärlden präglas av positivistiska tendenser som riskerar att (re)producera en viss kunskap, om statliga universitet kan analyseras som del av de institutioner som Foucault beskriver och om dessa diskurser kan kopplas ihop med det dagliga livets (re)producerande av subjektivitet, då finns det en misstanke gentemot vilken roll dessa institutioner egentligen uppfyller.
Som sagt, jag är väldigt misstänksam.
Referenser:
De los Reyes, Paulina – Mångfald och Differentiering – Diskurs, olikhet och normbildning inom svensk forskning och samhällsdebatt – Arbetslivsinstitutet 2001 Faubion, James D. – Essential Works of Foucault Vol.3 – Power – Penguin Books 2000 Foucault, Michel (a) – The order of things – an archaeology of the human sciences – Vintage 1994 Foucault, Michel (b) – Society must be defended: lectures at the Collège de France, 1975-76 – Picador 2003 Foucault, Michel (c), – Discipline and Punish– The Birth of the Prison –Penguin Books, London 1991 Nietzsche, Friedrich – Jenseits von Gut und Böse – und – Zur Genealogi der Moral – Anaconda, Köln 2006 Sarasin, Philip – Michel Foucault – Zur Einführung – Junius 2005
aletheslogos 