Handling
I början av1945 står det tredje riket inför sin slutgiltiga kollaps. På östfronten tränger den röda armén allt närmare in mot Berlins stadskärna där Hitler och hans ledning förskansad sig. I Undergången (Der Untergang, 2004) upplever vi ihop med en bred arsenal av karaktärer de sista skeenden som ägde rum i den nazistiska ledningens omgivning och hur deras agerande spelade ut sig i Berlins gator utanför. Dessa händelser omges av berättelsen av Traudl Humps, den första karaktären som vi möter och vars anställning som Hitlers sekreterare ger oss inträde till tredje rikets maktcenter. Det är även den verkliga Traudl Humps som står för filmens prolog och epilog.
I sin handling utgör filmen både en katastrof- liksom en nationell film där en eklips av kriget står för upplösningen av en specifik version av tyskland som i filmen präglas av den regerande militära och politiska klassen[1]. Anspråk på hög kvalitet erhåller filmen genom en proklamerad historisk korrekthet; den baseras på boken Der Untergang: Hitler und das Ende des Dritten Reiches av Joachim Fest[2] och är analog med de faktiska personer, händelser och detaljer som bl.a. historikern Anthony Beever beskriver i hans bok Berlin – Slutstriden 1945 (2006).
Karaktärer
I Undergången visas för första gången en tysk och mänsklig Hitler som får agera i olika situationer. Med honom följer den ökända nazistiska ledningen som även dessa agerar i olika kontext, dock är Hitler den enda som präglas av ett komplext psyke.
En annan grupp av karaktärer utgörs av militärs, ledet mellan ledningen och världen utanför. I denna heterogena grupp återfinns personer som general Hans Krebs och general Wilhelm Burgdorf, två militärs som inser det omöjliga läget men ändå förbli lojala till Hitler och efter Führerns död begå självmord. Generaloberst Alfred Jodl intar en liknande roll, dock tycks hans lojalitet bero på själva eden han svurit till Hitler.
SS-Brigadeführer Wilhelm Mohnke och General Helmuth Weidling utgör en övergång till de något mer nyanserade karaktärerna. Båda yttra inför Hitler deras bekymmer om de sårade och civilbefolkningen som de vill låta evakuera. Mohnke vägrar att skicka obeväpnade Volkssturmsoldater i strid och Weidling är den enda som vågar säga emot Hitler i försöket att åtgärden den militära och humanitära katastrofen. Till skillnad mot resten av staben befinner sig båda två med sina män på slagfältet och fortsätter att leda sina män även efter ledningen har flytt eller begått självmord. Lojaliteten gentemot den översta befälhavaren bryter de dock aldrig.
En av de få tydliga protagonister utgörs av Peter Kranz, medlem i Hitlerjugend som efter att ha varit i strid fått se döden på nära håll, ångrar sig och ihop med andra barn försöker rädda civila som jagas av regimens militärpolis. Protagonister utgörs även av Prof.Dr. Werner Haase och Prof. Dr. Ernst-Günter Schenck som gör det till sin uppgift att ta hand om de sårade. Hitlers sekreterare Traudl Humps och Gerda Christian, liksom Hitlers kock Constanze Manziarly, utgör några av de mest sympatiska karaktärerna, de förblir hos Hitler inte av lojalitet utan utav sympati men även en osäkerhet i vart de skulle ta vägen. SS-Gruppenführer Hermann Fegelein, liksom Heinrich Himmler, är de två karaktärer som bryter med Hitler i syfte att rädda sig själv.
Avvikelser
Det som skiljer Undergången från Beevers historiska bok är att dialoger och skeenden har slagits samman och detaljer förenklats för att ge filmen flyt. Filmen är konstruerad på ett stort historiskt arbete och utger sig för historiskt autentisk, vilket kan tänkas vara en nödvändighet för att kunna genomföra en sådan film i tyskland. Som Chopra-Gant skriver är historia beroende på vilka fakta historikern, i detta fall producenten, väljer att lägga fram och härför torde vi i detta fall hellre se på vad som inte tagits med[3].
Utesluten ur berättelsen är civilbefolkningen och den gemene soldaten som agera mer som del av filmens sceneri. En sovjetisk synvinkel återfinns inte i någon betydelsefull utsträckning. Enligt Anthony Beevor bestod en stor del av de förband som försvarade Beriln under denna period av soldater från bl.a. Norge och Danmark, något som också helt utelämnas i filmen[4].
En annan observation är att en komplex personlighet i filmen endast återfinns hos Hitler och till viss del Traudl, medans resten av karaktärerna är simplifierade. Martin Bohrmann, exempelvis, som kanske var regimens mäktigaste man efter Hitler, syns knappast till[5]. Hermann Fegelein, en hänsynslös krigsförbrytare, verkar främst självisk men mer som ett offer av Hitler[6]. Alber Speer, en av de sympatiska karaktärerna, presenteras så som han själv ville se sig i efterhand[7]. Ett annat exempel är Wilhelm Mohnke som i filmen är en sympatisk karaktär men av Beevor beskrivs som fanatisk och naiv[8]. Wihlelm Keitel presenteras som en tyst utövare av order, en skugga av Beevors redogörning av Keitel som brutal, pompös och lismande inför Führern[9]. På samma sätt har de interna maktstriderna mellan regeringens högsta män inte fått något större utrymme förutom en konflikt mellan de trogna och de själviska, de fanatiska och de realistiska[10].
Filmens samtid
An analys av samtiden kan ge oss ledtrådar för att både förstå filmens uppkomst och förutsättningar liksom vilka referensramar publiken har för att tolka filmen[11]. Enligt Higson kännetecknas det moderna projektet av nedbrytningen av gamla identitetsmönster och en nyorientering som riktar oss mot vår historia, i en nydefinition av den tyska identiteten torde härför det förflutna spela en oundviklig roll[12]. Vid filmens premiär var det drygt 15 år sedan som Berlinmuren hade fallit och projektet av att återförena öst med väst är än idag ett problematiskt ämne, senast stod bl.a. de särskilda ekonomiska satsningarna för f.d. DDR under diskussion[13]. Den tyska delningen i sig tar sin börja i den gemensamma historien av andra världskriget, ett gemensamt öde som finner sitt uttryck i Berlin, staden där vår film visar de sista dagar av tredje rikets och därmed den gamla tyska enheten.
Enligt Higson blir det förflutna även viktigt med hänsyn till ostabilitet i samtiden, Chopra-Gant beskriver även filmers uppkomst i samtid med en samhällelig brytningspunkt[14]. En av dessa brytningspunkter och instabiliteter återfinns i den tyska arméns insatser i utlandet. Insatsen i Kosovo 1999 markerade första inblandningen av tyska trupper i vad som juristiskt var ett brott mot folkrätten[15]. I gryningen av 9/11 garanterade tyskland USA sin oinskränkta solidaritet och än idag står tyska trupper i Afghanistan.
En annan samtida händelse var en stegrad medvind för den högra scenen, 2004 även var bl.a. året som det högerextrema partiet NPD för första gången gjorde intåg i Sachsens regering (Landtag)[16].
Publiken
Bara i tyskland hade efter en månads speltid 4,5 miljoner sett Undergången på bio[17]. Material som släpptes för att propagera för filmen borde enligt Chopra-Gant kunna säga oss något om vilka föreställningar som lockade en sådan stor publik[18].
Trailerns texter lyder Berlin (1945) och Ett folk väntar (på sin undergång) och relaterar till det gemensamma ödet och den delade historien som för tyskland är Berlin. Trailern består främst av mindre klipp där filmens mest framstående karaktärer visas upp i en blandning som täcker en heterogen publik. Återkommande i trailern är bilder på filmens olika kvinnoroller. Första personen vi ser är Traudl Humps. Andra bilden består flyende barn och kvinnor. Barn representeras även som finklädda och sjungande och som en smutsig Hitler Jugend soldat i strid. Männen som visas är en blandning av kända bovar och delvis sympatiska ansikten. Ett annat ansikte som visas flera gånger, och som avslutar trailern, är Führern personligen. Även Filmplanschen lägger tydligt fokus på Hitler[19].
Det undgår inte marknadsföringen att visa på filmens besättning som består av kända ansikten, främst ur vad Higson kallar för quality film[20]. Förväntningar om filmen skapas genom namn som Bruno Ganz (Hitler), Thomas Kretschmann (Fegelein) som håller internationell prestige men även är ett känt ansikte i wehrmachtuniform (Stalingrad, 1993; Pianisten/Der Pianist, 2002), liksom Christian Berkel (Schenck) som tidigare i en liknande roll som välvillig läkare gjort succé med samma regissör, Oliver Hirschbiegel (Experimentet/Das Experiment, 2001)[21].
Debatten
Även kritiker och pressen ger oss en aning om hur publiken förstår filmen, då författare skriver för olika publiker blir även spänningar i samtiden tydliga[22]. En ståndpunkt som företrätts är att Undergången trivialiserar Hitler, att filmens brutala och omtänksamma, fanatiska och romantiska personifiering underminerar den fasansfulla personen som vi lärt oss att han var[23]. Också Frank Schirrmacher menar att historian som vi känner den håller på att försvinna, men att Undergången har förmått att återuppväcka intresse och debatt[24]. Undergången menar Schirrmacher har även för första gången gjort Hitler kontrollerbar genom att sätta honom i en kontext utöver de bilder han själv inscenerat, därmed finns det ett nytt verktyg för att förstå det förflutna. Också Tobias Kniebe menar att problemet inte är iscensättningen av Hitler i sig, särskilt då hela tredje riket var en iscensättning, men däremot avsaknaden av ett ställningstagande, vilket enligt honom leder till att insceneringen faller tillbaka i händerna på den ursprunglige regissören[25]. Wim Wenders anknyter sig denna kritik; fast filmen börjar med Traudl och suggisterar hennes perspektiv undermineras hennes roll av den stora arsenalen av karaktärer och gör det omöjligt att interpretera filmen utifrån den oskyldiga Traudl. Wenders pekar även på den särställning som Hitler åtnjuter. Det är bl.a. endast Hitler och Göbbels vars död inte visas, vilket för Wenders ger dem en särställning som mytiska figurer[26].
Sammanfattning
Undergångens succé torde härledas av förmågan att tala till en bred publik. Lik Cooks’ analys av Dance with a stranger (1985) och The Krays (1990) består Undergången av för många diskurser för att tydligt kunna säga om filmen handlar om en diktators vansinne, en problematisk samhällsattityd eller berättelsen av en värnlös ung tjej/nation[27]. Undergången använder sig strategiskt av vad utifrån Roland Barthes kan kallas för olika sanningar, flera och delvis kolliderande sätt att interpretera samma innehåll[28].
Enligt Cook är minnet ofta relaterat till trauma och är ett sätt att bearbeta händelser[29]. En positiv syn på hur bl.a. Hitler och hans följe visas skulle utifrån en sida av debatten vara att frågan tas upp med nya perspektiv och fortsätter den kollektiva ältningsprocessen[30]. Den andra sidan håller det motsatta och oroar sig för att historisk film och media blandar sig i det vi lärt oss i skolan osv.[31].
Vad som återstår är dock debatten. Att filmen river upp sår och självklart skapar debatt ger den prestige i den mån att den verkar vara en intelligent film som är intressant och attraktiv för vissa målgrupper[32]. Härtill kommer referenser till Hitlers gräl med militären Gouderian eller hans bild på Friedrich den store som kräver en något högre förkunskap[33]. Härtill kommer den kända besättningen och den vetenskapliga prestigen. Att Hitlers död inte visas kan tolkas som en del av balansgången mellan olika grupper och denna historiska korrekthet härrör från faktumet att ingen hörde (det andra) skottet avlossas[34].
Handlingsmesigt utgör Traudl Humps kvinnliga position ett av de främsta perspektiven samtidigt som det existerar påfallande konstraster mellan filmens kvinnor, exempelvis mellan den omtänksamma och godhjärtade Traudl och den kalla och fanatiska Magda Göbbels[35]. Den fokus som Traudl utgör kan ses som utslagsgivande för filmens nationella karaktär som enligt Higson ofta präglas av en kvinnlig protagonist[36]. Den oskyldiga Traudl som av ren slump hamnat i en situation hon inte ser någon utväg ur kan ses som en parallell till dåtidens tyska folk. Kvinnan som den omtänksamma modern passar även in i genren då katastroffilmer tendera att bekräfta fördefinierade positioner[37].
Som kritikerna antydd undermineras Traudls tolkningsföreträde inte minst genom Hitlers närvaro och alla andra karaktärer och händelser. Att Hitler är så present i marknadsföringen, att så mycket vikt har lagts på hans karaktär, valet av skådespelare, ihop med förkunskapen hos den tyska publiken, gör det klart att Traudl medvetet endast utgör en av de möjliga fokuspunkter för publiken. Perspektivet som intas är till stor del även det av den militära klassen med dess tillhörande attityder. Dessa kritiseras, i enlighet med Higson, exempelvis i oförmågan att på grund av hedern som soldat inte kunna gå emot sin befälhavare[38]. Å andra sidan kan det även tyckas vara militärens pliktkänsla som i slutändan räddar livet på både Traudl och Gerda. Att filmen om andra världskrigets militära ledning görs samtidigt som tyska trupper för första gången sen andra världskrig besätter ett annat land misstänks inte vara en slump.
Den breda publiken, första instansen som Undergången talar till, utgörs dock av publiken som tyskar. Det är inget tillfälle att det i mitten av allt dyker upp en militärpolis i typisk bayrisk hatt mitt i Berlin – detta rör alla tyskar. Det är även härför de norska och danska SS-förbunden inte syns till och endast tyska perspektiv visas. Traudls pro- och epilog ser från början till att gränsen mellan samtid och dåtid kollapsar och det kulturella bagaget, ihop med de samtidsenliga frågorna sätter tyskarna i fokus i just deras egenskap som tyskar[39].
Referenser
Beevor, Anthony – Berlin – Slutstriden 1945, Historiska Media, Lund 2006
Chopra-Gant, Mike – Cinema and history – The telling of stories – Wallflower, London 2008
Cook, Pam – Screening the past – Memory and nostalgia in cinema – Routledge, Gloucestershire 2005
Higson, Andrew – English heritage, English cinema – costume drama since 1980 – Oxford, Eastbourne 2008
[1] Higson, S.78, 27; LNU, Film och historia VT12 [2] http://www.imdb.com/title/tt0363163 (2012-05-10) [3] Chopra-Gant, S.4 [4] Beevor, S.297 [5] Ibid S.73 [6] http://www.faz.net/aktuell/feuilleton/kino/video-filmkritiken/kino-die-zweite-erfindung-hitlers-der-untergang-1105385.html (2012-05-06) [7] Ibid [8] Beevor, S.416 [9] Ibid S.317 [10] Ibid S.73, 92 [11] Cook, S.221; Higson, S.51; Chopra-Gant, S.8, 20 [12] Higson, S.49 [13] http://www.focus.de/politik/weitere-meldungen/streit-um-soli-geht-weiter-saechsische-cdu-attestiert-nrw-griechische-verhaeltnisse_aid_726173.html (2012-05-10) [14] Higson, S.51; Chopra-Gant, S.62 [15] http://www.zeit.de/online/2009/31/afghanistan-einsatz-voelkerrecht (2012-05-10) [16] http://www.wahlrecht.de/ergebnisse/sachsen.htm (2012-05-10) [17] http://www.imdb.com/title/tt0363163/business (2012-05-06) [18] http://www.youtube.com/watch?v=giSdX58um9E (2012-05-06); Chopra-Gant, S.22 [19] http://movieposters.2038.net/p/Untergang,-Der.jpg (2012-05-06) [20] Higson, S.37 [21] Ibid S.29 [22] Chopra-Gant, S.24 [23] http://www.zeit.de/2004/44/Untergang_n/seite-1 (2012-05-06) [24] http://www.faz.net/aktuell/feuilleton/kino/video-filmkritiken/kino-die-zweite-erfindung-hitlers-der-untergang-1105385.html (2012-05-06) [25] http://www.sueddeutsche.de/kultur/film-der-untergang-der-kleinste-gemeinsame-nenner-1.800943 (2012-05-06) [26] http://www.zeit.de/2004/44/Untergang_n/seite-3 (2012-05-06) [27] Cook, S.219 [28] Chopra-Gant, S.15 Barthes, 16 [29] Cook, S.98 [30] Ibid S.218, 222 [31] Ibid S.222 [32] Higson, S.192 [33] Beevor, S.186 [34] Ibid S.405 [35] Cook, S.33 [36] Higson, S.23 [37] LNU, Film och historia VT12 [38] Higson, S.47 [39] Cook, S.102
aletheslogos 
