The only part of conduct of any one, for which he is amenable to society, is that which concerns others. In the part, which merely concerns himself, his independence is, of right, absolute. Over himself, over his own body and mind, the individual is sovereign – J.S. Mill – On Liberty: stycke 9
Förra veckan dömde den regionala domstolen i Köln att omskärning av barn innebär en kränkning av barnets rätt till självbestämmelse över den egna kroppen. Därmed strider omskärning mot den tyska grundlagen. Omskärning innebär, så uttrycks det, ett ingrepp som för all tid förändrar barnets kropp samtidigt som barnet fråntas möjligheten till att själva välja eller välja bort omskärelsen. Det kan verka ironiskt att av alla liberala västerländska välfärdssamhällen det just är Tyskland som i detta fall ställer individens självbestämmelse över rätten till religiös/kulturell frihet. Debatten som följde är intressant på många sätt och visar inte endast på väldigt olika förförståelser vad det gäller mänskliga rättigheter, utan även i vilken modus koncept som kultur och identitet appliceras.
Domstolens beslut tar en klar ställning när det gäller samhällets värdering av individens okränkbara autonomi som (på ett oproblematiserad plan) ligger helt i linje med Mills tanke om att individens positiva frihet står över kollektivets krav på henne (i den mån att hennes frihet inte gör intrång på andras). Reaktionerna från de beträffade sidorna har varit blandade. Hos de negativa står bland annat judiska rådet i Tyskland som uttryckte sitt bekymmer om att judiskt liv i Tyskland riskerar att bli omöjlig, ett argument som beträffade muslimer dela. Domen är för många ett brott mot deras rätt att utöva sin kultur. Att en stor del av motargumenten bedrar sig just på kulturens (religion, same sh*t) betydelse med kollektivistiska undertoner är oroväckande och problematisk på flera sätt. Rätten till kulturell frihet underordnas i västerländska demokratier individens okränkbara frihet, det är först i gryningen av hennes naturliga autonomi som något som kulturell/religiös frihet blir möjlig. Det är endast individen som kan äga rättigheter, inte kollektiv och religionsfrihet blir därmed ingen kollektiv utan en individuell frihet. Att kunna utöva kulturella traditioner är därav beroende av individens rätt till självdeterminering. Paradoxen uppstår när, som i detta fall, den grundläggande principen undermineras till fördel av sina påbyggnader: en “frihet” kan inte kränka en annan, mer grundläggande, frihet. Med andra ord kan man utifrån västerländsk rättsförståelse inte godta att barnets rätt att vid en senare tidpunkt själv välja eller välja bort omskärelsen kränks till fördel av ett kollektivt ritual. Än mer så skulle en sådan position underminera själva grunden som ger människor i vår del av världen rätten till att utöva en kultur. Oroväckande är den kollektivistiska konnotationen på flera sätt. Det implicerar att det i vårt samhälle finns stora grupper som inte dela några av de grundläggande värderingarna som våra lagar och samhällen bygger på eller anser sig tillhöra särskilda undantag.
En annan fråga som öppnas är vad den kollektiva förståelsen av vissa grupper säger om det sociala klimatet i våra samhällen. Här blir frågan om kulturobjekt viktig. Visserligen kan jag föreställa mig att det (tyvärr) kan bli svårt med förbindelser till släkt och ursprungsland när vissa sociala normer inte uppfylls, men om inte återvändande är målet (det gick ju inte väldigt bra i Sverige med denna policy), vad finns det för mening med att klamra fast sig vid traditioner för att upprätthålla kollektiva identiteter? Var går gränsen mellan samhörighet och nostalgi och ett kulturbruk som blir till ett hinder för livet?
Det första som måste förklaras här är att vi särskilt i väst lider av vad man kan kalla för Platons magi, fast det kanske är orättvist att skylla allt på stackars Platon. Inte desto trots är vår förståelse för världen sedan grekerna präglad av tanken om att världens ting besitter en inneboende essens som gör dem till vad de är. När vetenskapen ersatte gud trodde vi oss plötsligen även kunna ta reda på och förstå denna essens hos alla ting, vilket bland annat la grunden till olika former av rasism (i dess ordagranna bemärkelse) och överfördes vidare till vad jag vill kalla för dagens kulturessentialism. Tanken att individer besitter ett visst kulturellt beteendemönster (förr var det medfödd, nu inlärd) som är specifik för dem och deras varande är idag en utbredd uppfattning i det sociala liksom i politiken från högern till vänstern (skillnaden ligger bara i användningen, medan högern ser faran i främmande kulturer använder vänstern sig av dessa som både en katalysator för samhället liksom ett sätt att hålla debatten om människans rättigheter levande och kunna måla ut sina klassiska antagonister). Vad jag vill komma fram till är att människors tron på att de tillhör en viss grupp och att de ha ett behov att bekräfta och skydda denna tillhörighet i lika hög grad är en förtjänst av en kultur som bekräftar denna världsbild. Att från familjens och sociala kretsens, men även samhällets och institutionernas sida, bejaka denna tillhörighet kan i slutändan bara inskränka individens möjligheter att välja vem hon vill vara, på samma sätt som omskärelsen representerar barnets inskränkta förmåga att välja hur och vem hon vill vara. I klartext, det ställs aldrig frågan om barnet i framtiden vill vara del av en judisk eller muslimsk kultur eller på vilket sett barnet vill vara det. Det är barnets förutbestämda öde. Denna tanke manifesteras inte bara hos människor men även hos objekt som artificiellt upprätthålls som essentiella delar av kulturer. Det skulle vara möjligt för barnet att bekänna sig till islam eller judendom även utan omskärelse, det är dock ett kollektivt kulturbruk som sätter stopp för denna möjlighet. Här kan även frågan ställas om det för trosbekännelse egentligen behövs ett kollektiv eller traditioner, som Kierkegaard menade är det ju endast ren tillfällighet att det råka finnas andra människor med samma tron.
En oförmåga att kunna gestalta en autentisk turkisk identitet utan att omskärelsen krävs är ett av de resultat som en statisk värdeutveckling i vår samtid innebär, fast turkiska identiteter utan omskärelse är möjliga. Kulturobjekt är på så sätt en strid mellan samtid och dåtid, ett bruk av historiska strömmar som manifesteras i samtidens verklighet. För Nietzsche är ett sunt folk ett folk som har distans till historien: de har förmågan att utnyttja historien för sina syften i den mån att dessa gynna det verkliga livet. Nietzsche skiljer mellan två olika historiska människor: Den överhistoriska människan känner sig inte längre lockade av att skapa eller bidra med nytt till framtiden då hon känner till historiens premisser för allt skeende (F. Nietzsche – Om historiens nytta och skada – En otidsenlig betraktelse, 1998 S.35). Den historiska människan upplever historien som någonting att ta med sig i det okända, som en säkerhet eller orienteringspunkt (Ibid). Båda ha gemensamt att de i första hand tar hänsyn till det förflutna som värdesättande för människans samtid. Det vill säga att det inte längre är samtiden som värdesätter samtiden, utan historien som detta tolkningsföreträde blir tilldelad.
Båda av dessa historiebrukare använder sig enligt Nietzsche av tre olika sorters historiebruk, det monumentalistiska, det antikvariska och det kritiska (Ibid, S.40). Det monumentalistiska historiebruket använder historien som förebild och tröstare (Ibid, S.12). Dessa människor få sin inspiration från betydande historiska händelser eller personer, vilkas stordådighet hon ofta försöker att efterlikna. Denna mest överjordiska form är för denna människa en ”utsökt delikatess för vår egenkärlek”, den är tron på samhörigheten och kontinuiteten i det stora genom tiderna; den är en protest gentemot släktenas växling och förgänglighet (Ibid, S.13). När denna människa ansett sig insett historiens lopp, när hon genom att känna till historien även vet hur framtiden kommer att se ut, förblir det för henne inget mer än att ställa sig vid sidan och med ett hycklande leende betrakta världens lopp. Om detta historiebruk i allt för hög grad dominerar en kultur lider det historiska medvetandet själv skada.
Den andra typen av historiebruk, den antikvariska, närmar sig historien på ett mera dämpad, tyst sätt, med vördnad och pietet (Ibid). Denna historieskrivning är inställt på att bevara och uttrycker en tacksamhet gentemot existensen och de betingelser som gjort den nuvarande existensen möjlig. Denna tacksamhet uttrycks i bevarandet av dessa historiska betingelser i vilka det läggs någonting som tjäna livet (Ibid). Man identifiera sig med det gamla och igenkännbara, det är här vi har existerat tidigare och här vi kan existera vidare (Ibid, S.52). Dess främsta förtjänst är att den skapar samhörighet med hembygden och omgivningen och även skapar gemenskap. Lik det monumentalistiska är blickfältet begränsad till det egna och det gamla. Ett fastklamrande i det förflutna försämrar förmågan att urskilja vad som är värdefullt och vad som är överflödig (Ibid, S.56). Det antikvariska sinnelaget degenererar i samma ögonblick det inte längre inspireras av ett levande samtidsmedvetande (Ibid, S.14). Blir den för stark utrensas alla andra sätt att se historien på. Den förstår bara att bevara men inte skapa liv (Ibid, S.56).
Den kritiske historikern närmar sig inte historien i andaktsfull respekt utan i revoltstämning (Ibid, S.16). Man vill helt enkelt skapa ett nytt förflutet – visa hur det borde ha varit. Den kritiske historikern är en domare, men, som Nietzsche framhåller, är hon ingen oväldig domare. Den domen som den kritiske historieskrivaren fäller är alltid hård, alltid orättvis, eftersom hon försöker skapa en historia som hon skulle velat ha (Ibid, S.15). Att ställa sig till döms över det förflutna kan därför vara farligt; Den kritiske historikern söker frigöra sig från en tradition, men hon är samtidigt själv ursprungen ur denna tradition (Ibid, S.16). Det blir därför svårt att finna en gräns i förnekelsen av det förflutna (Ibid).
Nietzsches tre sorters historiebruk borde inte uppfattas som uteslutande konstruktiva eller destruktiva, alla bär på sig negativa som positiva drag; Den det är graden av historiebruk i varierande situationer som vårt intresse gäller. Nietzsche säger att varje folk behöver en viss kunskap om det förflutna, ibland monumentalistisk ibland antikvarisk ibland kritisk, men denna historieanvändning måste alltid användas med strävan att vad Nietzsche kalla för att ”befrämja livet” (Ibid, S.60).
I den mån att judar och muslimer i västvärlden inte (längre) kan anses vara temporära invånare som snart kommer att återvända till deras hemländer ställer sig frågan i vilken mån kulturobjekt kan spela en roll för dessa grupper. Kultur är något som direkt relateras till det förflutna och som Nietzsche visad ska det förflutna inte överges helt, då det finns kunskap och visdom här, dock för både det antikvariska som det monumentalistiska historiebruket med sig risken att samtiden komprimeras. Visserligen finns det förståeliga grunder varför traditioner spelar en roll särskilt för äldre personer som kommer till oss. Att lära sig en ny kultur är ingen lätt sak för någon av oss. Man får inte heller glömma att konceptet av människan och individen är resultat av upplysningstiden och därmed svårt att överföra till tankesätt som har en mera kollektivistisk prägel. Men för andra- tredje- och fjärdegenerationsinvandrare, som inte har någon som helst levd anknytning till släktens hemland, blir dessa traditioner endast relevanta i att de indoktrineras till vissa kulturella mönster. Och här uppstår skiljelinjen som Nietzsche talar om. Att lära sig ett annat språk, förstå andra kulturella mönster, osv., är saker som gynnar det verkliga livet. Men när föräldrarna på sätt och vis använder barnen för att bli del av en antikvarisk eller monumentalistisk manifestation av historien, riskerar inte detta att också ge barnet nackdelar för livet. Vad har omskärelsen för en betydelse för ett barn? Många erkänner det själv, det bekräftar tillhörighet. Ja, en tillhörighet som barnet aldrig valt, utan som andra valt åt henne. Detta må kännas stärkande för kollektivet, som inte är rädd för att med slagord om rasism och liknande försvara sin position, men i själva gesten går man emot den occidentala definitionen av frihet som våra rättssamhällen bygger på. Denna motsägelse ifråga sätter vår sociala stabilitet inte minst då själva underordningen under ett kollektiv torde sända tydliga budskap våra barn. Verktygen de underordnas med anger i andra hand även de ramar inom vilka de få gestalta sitt liv utifrån.
The only freedom which deserves the name, is that of pursuing our own good in our own way, so long as we do not attempt to deprive others of theirs, or impede their efforts to obtain it. Each is the proper guardian of his own health, whether bodily, or mental and spiritual. Mankind are greater gainers by suffering each other to live as seems good to themselves, than by compelling each to live as seems good to the rest. – J.S. Mill – On Liberty: stycke 13
Applåd förtjänar den tyska regionala domstolen i Köln, vårt bifall ska de ha för att intagit den grundläggande ståndpunkten för ett civiliserat samhälle präglad av ömsesidig respekt för varandra; individens okränkbara positiva frihet. Vad kollektiv är kapabla till när individen underställs dessa har vi lärt oss på det hårda sättet. Applåd ska de ha för att ifrågasätta betydelsen av identitet och kultur i ett postmodernt samhälle och en maning borde det vara för oss att börja fundera över i vilken mån kulturliberalism är förenlig med individens rätt att gestalta sig själv och sitt liv.
aletheslogos 