Andersons fem desiderata

Andersons fem desiderata
Desiderata 1-4: Entitlement theory och Equality of resourcesI sin text What is the point of Equality slår Elizabeth Anderson ett kritiskt öga på andra temporära teorier kring rättvisa och formulerar ett antal kriterier för vilka egenskaper som principer som ett rättvist samhälle kan tänkas bygga på borde innehålla. Utifrån fem desiderata konstruerar hon i textens sista avsnitt ett eget förslag på en teori om rättvisa som hon döper demokratisk jämställdhet . Som sin huvudsakliga utgångspunkt använder Anderson sig av vad hon uppfattar att vara den liberala egalitära tänkandes fundament, nämligen strävandet efter social jämställdhet, en jämställd och värdig behandling av alla medborgare liksom avskaffandet av sociala hierarkier som (re)produceras utifrån kategorier som klass, kön, etnicitet, med mera . Det är för Anderson en jämställdhet inom samhällets sociala relationer som har högsta prioritet vilket innebär att hon i första hand är även intresserad av relationen inom vilken resurser fördelas, inte endast fördelningen av resurser i sig .

Med denna utgångspunkt tar Anderson fram fem stycken desiderata om hur principer för rättvisa kan sållas fram.
För det första måste sådana principer kunna identifiera vilka resurser det är som alla medborgare sitt liv igenom måste garanteras samma tillgång till. Beroende på den egalitära ståndpunkten kan dessa resurser variera, det vore dock oacceptabelt om medborgare riskera att bli av med dessa essentiella resurser . Starting-gate teorier som de dyker upp hos tur-egalitärer, där människor börja sina liv med samma resurser och sedan lever med de val som de gör efteråt, kommer för Anderson inte i fråga då de olika vägar som medborgarnas liv sedan tar skapar en ojämn social struktur. Även i fall då en jämförelsevis missgynnande situation uppstår som resultat av ett medvetet val, som att välja att ta hand om sina åldrade föräldrar eller att välja sjuksköterska utbildningen istället för handelsskolan, kan enligt Anderson inget samhälle sägas behandla sina medborgare med respekt om man låter dessa människor sjunka till en nivå där grundläggande resurser fråntas .
Utifrån en extrem positionering som Dworkin skulle även dessa människor få en ovärdig behandling, vilket tycks vara oacceptabelt. Dworkins equality of resources kan tolkas eom en av dessa starting-gate teorier (fast Dworkin förnekar detta) . Han menar att människor väljer vilka liv de vill leva och kan därför inte förvänta sig att kompenseras för de missgynnanden som sker som resultat av dåliga eller riskanta val, vad han kallar för option luck. Dworkins teori baseras därmed på ett fundament av ansvarstagande individer som aktivt väljer sina livsvägar. Dock inser Dworkin att det även finns förutsättningar och händelser i individers liv som de inte rå för, vad han kallar för brute luck . Ett samhälle som präglas av option luck och brute luck föreslår Dworkin borde regleras via just en starting-gate teori där marknaden bestämmer värdet av olika resurser som sedan jämnt fördelas bland medborgarna . Utifrån samma utgångspunkt är det nu upp till medborgarna att anskaffa försäkringar mot vad som potentiellt kan hända dem . Marknaden reglerar hur troligt det är att en person exempelvis får en viss sjukdom. Personen som får en sällsynt sjukdom som ingen hade kunnat räkna med, kan antas varit utsatt för brute luck och därmed vara kvalificerad för särskilt stöd . Invändningen sidans ? Anderson är att ett sådant system tillåter sociala hierarkier på två fronter, å ena sidan de som av samhället nu stämplas och kategoriseras som särfall vilka behöver kompenseras liksom de som på grund av dåliga eller riskanta beslut hamnat långt nere i samhället. För Andersons uppfattning om rättvisa behöver även dessa vara socialt jämställda.
Att resurser ska kunna garanteras under medborgarnas hela livstid utgör så med andra punkten ihop med att garantin ska kunna ges utan att behöva ta hjälp av paternalistiska åtgärder . Det betyder att lagstiftning och reglering som innebär en grov inskränkning av medborgarnas självständighet måste kunna försvara sin existens gentemot fria och respekterade medborgare .
En annan teori som potentiellt kolliderar med Andersons första desiderata har formulerats av Robert Nozick. Nozick föreställer sig några principer utifrån vilka det går att bedöma om sättet som en person kommer till att äga resurser och överför resurser till en annan person är rättvist (liksom hur orättvist ägande och överföring ska korrigeras), vilket grovt kan sammanfattas som ärlig förtjänst och överenskommelse under ärliga informerade premisser . Uppfylls dessa krav har vi eo ipso rättvisa, även om den resulterande fördelningen skulle visa sig vara extrem ojämn. Nozick kan visserligen gå med på att mycket välstånd idag är ett resultat av historiska orättvisor och därför borde en viss kompensation ske, men detta handlar endast om individuella fall. I form av jämlikhet i resurser stöter sig Nozick alltså med Andersons desiderata om vi utgår ifrån att fördelningen av resurser i någon mån bidrar till individers sociala jämställdhet. Visserligen kommer Nozick kunna hävda att hans entitlement theory garanterar varje individ en autonomi när det gäller hennes relation till resurserna och skyddar hennes rätt till förtjänst vid arbete, rättvisa transaktioner och rätten att göra vad hon vill med sina pengar . Detta tycks även vara förenligt med Andersons andra desiderata då denna rättighet garanteras livet ut och logiken bortom talar till ansvarstagande kompetenta individer. Frågan är vilken roll Anderson är villig att tillskriva resursers betydelse för rättvisa.
Tredje desiderata innebär att principerna borde erbjuda rättsliga verktyg för kompensation vilka matcha orättvisan som ska korrigeras . Vi kan tänka oss att Tiny Tim fortsätter att vara glad och nöjd med livet även utan en rullstol, då skulle Scrooge inte behöva betala för rullstolen. Enligt Anderson innebär ett sådant exempel att subjektiva tolkningar skulle väga tyngre än de sociala missgynnanden som präglar personens liv . Det räcker enligt Anderson helt enkelt inte att personen i fråga är nöjd med sin situation och inte ser något behov av kompensation eller stöd, personlig tillfredställelse kan inte kompensera för socialt förtryck . Dworkin gör visserligen en uppdelning mellan missgynnanden som uppstår via talang och händelser som inträffar, men i den mån att hans lösning består av försäkringar och diskursfrågan aldrig kommer på tapeten är det frågligt om utvecklingen av hans teori kan svara till Andersons krav . Nozick däremot utvecklar visserligen inget konkret koncept när det gäller sättet att åtgärda det som utifrån från hans egen definition kan tydas som orättvisor, dock pekar han på att uppgiften till att hitta rätt sätt att korrigera orättvisor är essentiell för varje samhälle och visar, bl.a. i hans historiska teorier om rättvisa .

Andersons fjärde kriterium innebär att individer borde få ta ansvar för sina egna liv utan en förnedrande eller påträngande bedömning av deras förmåga att leva sitt liv eller hur de har levd sitt liv . Återigen är det inte statens uppgift att bedöma sina medborgare eller att ömka dem, vilket för Anderson skulle innebära att skapa en social hierarki och underminera medborgarnas självvärde . Fast ansvarsbegreppet även skrivs stort hos Dworkin måste uppdelningen mellan brute luck och option luck enligt Anderson förkastas. Å ena sidan blir det samhällets uppgift att värdera vem det är som bär ansvar för sina handlingar och vem inte vilket riskerar en social hierarki som behandlar de som inte förtjäna stöd respektlöst och som tillskriver de som erhåller stöd en identitet av beroende och oförmåga . Kriteriet passar dock utmärkt in i Nozicks teori där det i slutändan är upp till individen hur hon hanterar sina resurser. Intervention av staten för att omfördelning är för Nozick samma som stöld precis som skatt på arbete kan ställas lika med slarvarbete . Frågan är i vilken mån Anderson kan gå lika långt i resonemanget, om vi i idealfallet kan skapa ett helt socialt jämställd samhälle, skulle det då fortfarande finnas behov av ekonomisk omfördelning.

Desiderata 1-4: Anderson och Justice as fairness
Det kan inte undgås att uppmärksamma likheterna mellan Anderson och Rawls och på många sätt innehåller bådas teori om rättvisa samma byggstenar som dock sätts ihop olika. I likhet med Anderson utgår Rawls från ett kollektivt samförstånd bland medborgarna för att kunna etablera sin teori om rättvisa som å ena sidan dras från okunnighetens slöja, å andra sidan från, liknande Anderson, en induktion mellan mottagande och utövande demokrati som skapar regler som är rationella för alla medborgare . För Rawls är det den livslånga jämställda möjligheten till politiskt deltagande som utgör ett rättvist samhälle, en tanke som hos Anderson manifesteras i konceptet av en fundamental demokratisk jämställdhet . En skillnad ligger i hur denna jämställdhet ska uppnås och här kommer den sociala ordningens, eller diskursens, problematik för Rawls spela in. Hos Rawls är det, förutom att finna principer som alla kan vara överens om, främst en materiell kompensation som ska garantera allas jämställdhet, hans difference principle fyller just funktionen av att reglera människors liv i den mån att ingen hamnar under en gräns som inskränker individens demokratiska möjligheter. En person som svälter kan inte antas ha samma utgångspunkt som människor med säkrad näring, gärna skulle en sådan person ge upp sina rättigheter för att överleva . För Anderson är det, som nämnts, inte fördelningen av materiella ting som utgör jämställdheten, utan de sociala relationer emellan vilka även resurser fördelas. Denna skillnad får följande konsekvenser: För Rawls ingår exempelvis familjen i vad han kallar för the basic structure, en grundläggande samhällstruktur som alla medborgare fundamentalt är överens om, och utesluts så med från varje form av åtgärd när det gäller fördelning av jämställdhet . Som Okin dock påpekar ignorerar Rawls därmed den sociala uppdelning av roller som familjen består av . Medans materiell orättvisa hos Rawls kan kompenseras för, vilket anses så med jämna ut sociala orättvisor, är inte säkert att sådana kompensationer kan jämna ut den underliggande sociala hierarkin, den diskurs som Anderson först och främst vill se till att åtgärda. I att inte ta hänsyn till dessa sociala diskurser kan Rawls inte garantera en demokratisk jämställdhet då fördelningen av resurser må förbli diskriminerande i strukturer hans teori inte når. Rawls´ difference principle kan även tänkas stöta mot Andersons andra desiderata i att det kan tolkas som en orättfärdig åtgärd att kompensera de som har det sämre på bekostnad av andra utan att ta hänsyn till de strukturer som i slutändan må (re)producera behovet av kompensation eller, utifrån fjärde desiderata, i sig skapar en social hierarki.

Desiderata 5: Det demokratiska problemetAndersons sista kriterium belyser principens rättfärdigande gentemot det kollektiva samhället. Principen torde ge medborgarna goda skäl för att kollektivt sträva mot att garantera egalitära resurser . Detta desideratum uppstår ur en tolkning av liberala demokratiska samhällskontrakt som menar att statens fundamentala mål är att säkerställa medborgarnas frihet. Då, som Anderson poängterar, en sådan stat i sig endast är summan av sitt kollektiv av medborgare, följer slutsatsen att medborgarnas fundamentala skyldighet är att garantera varandra de sociala förutsättningarna för varje medborgares frihet . Rawls kommer till en liknande slutsats, dock med en något längre omväg .
Att Anderson och Rawls skiljer sig från Dworkin och Nozick, fast alla kan presentera teorier varför medborgarna skulle acceptera deras ordning, ställer Andersons demokratiska modell inför problem. Enligt Andeson, liksom Rawls, bygger deras respektive teorier på etiska och moraliska instanser som på något sätt speglar medborgarnas egen rationalitet. Men visst kan vi även se att Dworkins och Nozicks moraliska implikationer återfinns bland största delen av samhället. Att det är frågan om politiska filosofier och teorier om rättvisa implicerar att det måste finnas en koppling till hur människorna i våra samhällen tänker och lever. Det politiska klimatet i USA visar hur skilda uppfattningarna kan vara. Problemet för Anderson är att hon tar som förutsättning det hon tänker åstadkomma och försöker använda en selekterad tolkning av medborgares moraliska beteende som något att bygga en teori på.

Litteratur:
Clayton, Matthew (ed.) ; Williams, Andres (ed.) – Social Justice – Blackwell, Cornwall 2004
Rawls, John – Justice as Fairness – A restatement – Harvard College, USA 2003

Advertisement