Kan man tänka sig, att den ryska utrikesministern exempelvis hade rest till Kalifornien under upploppen i Los Angeles i 1992 och ropad upp till att störta dåtida guvernören. Hade inte det varit väldigt konstigt? Konstigt verkar det dock inte vara, att europeiska utrikeministrar reser till Kiev för att offentligt hålla tal för att stöda upproret mot den folkvalda presidenten. Nyhetsrapporteringen samt debatten kring den aktuella krisen i Ukraina är på samma sätt väldigt ensidiga och man undrar vart frågorna har tagit vägen? Vart är perspektiven? Ifrågasättandet?
När Janukowitj jämförs med diktatorer som Gaddafi undrar nog inte bara jag på vilken nivå debatten om de aktuella händelserna egentligen förs. Vi vet att Janukowitj demokratsikt valdes till president för mindre än tre år sedan. Visserligen kan man protestera mot denna president, om man exempelvis menar att han borde ha skrivit under ett associationsavtal, som dock även flera ledande EU politiker ansåg inte gav landet några verkliga perspektiv. Men hur vet vi egentligen, att majoriteten av den ukrainska befolkningen överhuvudtaget skulle rösta ja till ett sådant avtal? Och även om, sedan när accepterar Västeuropa en folkomröstning som inte utgår från siffror utan från närvaron på gatan. Eller accepteras helt enkelt det som gynnar Västeuropas ekonomiska och geopolitiska intressen?
Om ett folk som hör till en autonom republik vill skilja sig från Ryssland verkar detta finna ett enhetligt och ej ifrågasatt stöd från väsländerna. När dock ett folk som hör till en autonom republik vill förena sig med Ryssland verkar detta tolkas som en katastrof. Krims befolkning består till 58% av Ryssar. En av de första åtgärderna av den nya (inte valda) ukrainska regeringen var att avskaffa ryska som andra officiella språk. Kan man förstå att Krims befolkning möligtvis tolkar detta som en fientlig handling? Samtidigt kräver IMF att de kommunala löneavtalen ska öka och löneökningar läggas på is, subventioner för industri och jordbruk ska avskaffas, krav som den nya regeringen är införstådda med. Kan man tänka sig, att stora delar av befolkningen inte tycker att detta är önskansvärd?
När den ursprungligen ryska Krim gavs till Ukraina skedde detta under Sovjetunionens betingelser. Att området gavs till Ukraina var i sig en företeelse som varje demokrat borde tycka vara motbjudande; hur kan man ge bort ett land samt dess befolkning? Då Europas olika folkslag ville bli av med medborgarskapet som hade tvingats på dem under den kommunistiska regimen, tog Västeuropa snart upp arbetet med att stödja och driva på denna process. Och nu ropar man “rysk invasion” redan innan en sådan har inträffat?
USA har i flera årtionden försvarat sina intressen, och fortsätter att göra detta: Vietnam, Kuba, Irak, Afghanistan, droner, hög teknologiserade bomber, Agent Orange, för att bara nämna några exempel. Varför har ingen hittills kommit på tanken att utesluta dem ur G8-gruppen?
Den som verkligen vill försvara våra vitala intressen borde inte glömma följande: Ryssland är en stormakt i reträtt. De senaste åren har detta gigantiska land tappat farligt mycket i inflytande och makt. Sedan länge är landet omgiven av amerikanska militärbaser, nu är landet även omringad av militärbaser i före detta socialistiska länder, även i före detta sovjetländer. Är det verkligen så svårt att föreställa sig hur svårt det måste vara för många ryssar att hantera denna situation? Mänskligheten glömmer snabbt. Flera gånger undgick vi endast knappt en nukleär katastrof. En ny episod av det kalla kriget, där huvudrollen spelas av en stormakt som har hamnat i en defensiv ställning men fortfarande har förmågan att utplåna hela planeten, är ett scenarion som man inte ens brodel vilja tänka på. Det betyder inte att ryssarna borde få göra som de vill, men det betyder inte heller att västvärlden får göra som de vill.
aletheslogos 