Max Weber är en av de mest framstående samhällsvetarna som var verksam under 1800- och 1900-talet. Hans arbete berör olika vetenskapliga discipliner, från sociologi och nationalekonomi till teologi och filosofi. Enligt Nils Runeby kan Webers främsta intresse sammanfattas under frågan om hur det västerländska samhället har vuxit fram. Särskilt det samtida rationella förhållningssättet skulle hos Weber stå i centrum liksom en fokus på framväxten av kapitalism (Runeby; 2002, S.79). I motsats till Marx såg Weber kapitalism som ett ytterst komplext system som inte minst bygger på kulturella och religiösa premisser. Därmed såg Weber kapitalism inte som ett fenomen som hade nått sitt slut utan som del av pågående historiska strömmar som än håller på att utvecklas (Runeby; 2002, S.80). På detta sätt blir Weber en av de stora tänkarna inom modernism när han kopplar ihop kapitalism med andra sociala och kulturella förändringar som synen på arbete, pengar och rikedom (Runeby; 2002, S.80). Typiskt för den moderna världsbilden är även Webers fokus på människans föränderlighet och individualitet (Runeby; 2002, S.83).
Lamarckism är en evolutionsteori som uppstod mellan 1700- och 1800- talet och som utvecklades av den franske zoologen Jean-Baptiste de Lamarck och (Sörlin; 2004, S.488). Lamarckism skulle framöver utgöra en av de grunder som Charles Darwin kom att bygga sin teori om arters härkomst och utveckling på (Sörlin; 2004, S.488). Lamarckism befattar sig i grunden med problematiken om arters härstamning (Sörlin; 2004, S.495). Lamarcks grundläggande teori utgår ifrån observationen att organismer i sin reproduktionsprocess anpassas till deras respektive miljöer, att fuktiga, torra, varma, kalla levnadsbetingelser tvingade individerna att utveckla egenskaper som främjade deras överlevnad (Sörlin; 2004, S.495). Kännetecknande för lamarckismens materialistiska utgångspunkt är implikationen att människan och andra arter inte skapats av en gudomlig vilja men istället resultat av en rent naturlig utveckling där världens omständigheter präglar utseendet och framväxten av specifika organismer (Sörlin; 2004, S.498). Lamarckism kan vidare ställas i den serialistiska traditionen som i motsats till katastrofisterna exempelvis såg ”blandformer” liksom exempelvis näbbdjuret som en övergångsform, ett utvecklingsstadium mellan reptil och däggdjur (Sörlin; 2004, S.496).
Existentialism är en riktning inom filosofin som förklarar världen utifrån människans existentiella villkor och många har använt människans rena existens som det första faktum a priori (Runeby; 2002 , S.70). Heidegger kallar denna förutsättning för in-der-Welt-sein vilket för honom är det grundläggande tillståndet utifrån vilken vi måste förstå världen (Heidegger; 2006, S.53). Tänkare som Edmund Husserl och Martin Heidegger, vilka i hög grad befattat sig med människans fenomenologiska närvaro, är några exempel på existentialismens förankringar inom beteendevetenskapen (Runeby; 2002 , S.69). Ett präglande tema är människans möjlighet till frihet och självförverkligande, vad Heidegger kallar för das eigentliche Selbstsein (i mening av egen-tlig självvarande, en form av autencitet) (Heidegger; 2006, S.115). Självdeterminism är ett ämne som ligger nära och som är ett återkommande tema hos bland annat Sartre som såg allt som resultat av att människan gör val (Sartre; 1986, S.35). Detta är även Sartres kritik mot Freud som han menade såg människan som för determinerad av hennes drifter (Runeby; 2002 ,S.70). En annan historisk förankring använder existentialismen för att beskriva den moderna tiden. (Runeby; 2002, S.72).
Niels Bohr var en dansk fysiker som utvecklade teorin om att atomen har en inre struktur och beståndsdelar (Runeby; 2002, S.112). Genom kvantteorin visade Bohr bland annat att atomer kan ta upp eller ge av energi genom att elektroner förflyttar sig mellan olika elektronbanor runt en kärna och där inta olika energinivåer (Runeby; 2002, S.112, Sörlin; 2004 II, S.618). Bohr visade på så sätt på den minsta energienhet vilken kopplad till elektroner kan förklara kemiska reaktioner (Sörlin; 2004 II, S.618). Dessa energinivåer menade han bestämde även strålningskvantan och hans teori skulle även utvecklas till att använda atommodellen för att förklara ämnens olika kemiska egenskaper som nu i grunden kunde förstås som resultat av olika sammansättningar av elektroner (Runeby; 2002, S.112, Sörlin; 2004 II, S.619). Betydelse fick Bohr även som skapare av ett institut för teoretisk fysik i Köpenhamn (Runeby; 2002, S.112). Bland annat obestämdhetsteorin skulle utvecklas här som bestred tanken om att mikroelektroniska skeenden eller är förutsebara (Runeby; 2002, S.114).
Behaviorismen delar den sociologiska positivismens fokus på förutsägelse inom det vetenskapliga arbetet (Sörlin; 2004 II, S.225). Behaviorismen tenderar att se människan, inklusive hennes vilja och medvetande, som endast fysiologiska objekt och som därför måste underordnas vissa givna lagar (Sörlin; 2004 II, S.225). Analysen av människans psykologi blir för behaviorismen fältet där individuella handlingar ska kunna förutses (Sörlin; 2004 II, S.225). Stort inflytande fick behaviorismen i bland annat arbetslivets psykologi med dess fokus på rationalisering och effektivisering (Sörlin; 2004 II, S.226). Marknadsföring tog även vid behaviorismens utgångspunkter liksom den sociala ingenjörskonsten (Sörlin; 2004 II, S.227). John Watson såg denna förståelse för en determinerande psykologi även som en möjlighet för att åtgärda och forma människan (Sörlin; 2004 II, S.226). Samma tankesätt återfinns som en naturlig koppling inom den sociala ingenjörskonsten liksom den psykologiska behandlingen av människor som lovade möjlighet till att åtgärda, konstruera och förädla människan (Sörlin; 2004 II, S.227).
Négritude är ett samlingsbegrepp för den kulturrörelse som tog plats i frankrike, främst bland intellektuella från kolonialstaterna men sedan även bland ickeintellektuella (Runeby; 2002, S.258). Begreppet myntades av västindiern Aimé Césaire och i centrum står den svarta kulturen som utgörs av element vilka anses vara gemensamma för den svarta världen (Runeby; 2002, S.259). Detta tankesätt kan spåras tillbaka till Leo Frobenius som gav Césaire idén om att varje kultur äger en specifik ”själ” (Runeby; 2002, S.259). Ur samma resonemang kommer Césaire även att hålla att fenomenet Hitler inte borde förstås som en enstaka händelse utan som ett resultat av en västerländsk struktur som återfinns inom alla västerlänningar, med särskilt referens till Européernas beteende i kolonialländerna (Runeby; 2002, S.258). Författaren Léopold Sédar Senghor är ett annat framstående namn inom négritude rörelsen som bland annat utvecklade négritude teorin till att visa på specifika afrikanska särdrag, som särskild empati och sinnesnärvaro men även egenskaper inom världsåskådning som att afrikanen tror på en enda livskraft (Runeby; 2002, S.260).
Begreppet ekologi myntades av den tyske zoologen Ernst Haeckel som först definierade begreppet som ”vetenskapen om förhållandena mellan organismerna och deras omgivning” (Sörlin; 2004, S.541). Olika byggstenar för en ekologisk teori hade sedan tidigare skapats av bland annat Charles Darwin och hans teorier om samspelet mellan omvärld och organism (Sörlin; 2004, S.541). Även tidigare hade bland annat botanisten Augustin Pyrame de Candolle visat på hur geografiska förutsättningar påverkar växternas utveckling (Sörlin; 2004, S.539). Alfred Wegener skulle lägga en annan betydande grundsten genom att förklara liknande klimaters olika växt och djurrike genom att hänvisa till en geografisk separat evolution (Sörlin; 2004, S.540). Begreppet ekologi blev en naturlig instans inom samtida tankeströmmar med sin nya fokus på naturen och naturalistiska förklaringar, dock dröjde det tills början av 1900-talet tills ekologi skulle bli allmänt accepterad som beskrivande för naturens hushållning och (Sörlin; 2004, S.542). Vid sidan om användning inom exempelvis miljön så kom ekologin framöver även att ingå i de doktriner som även såg människan som determinerad av hennes geografiska omständigheter (Sörlin; 2004, S.545).
Vetenskapliga och biologisk rasismen under 1800- och 1900-talet
Rasbegreppet kan enligt Sörlin föras tillbaka till 1600-talet och ska i sin tidigaste applicering ha syftat på olika band inom släkt och familj (Sörlin; 2004 II, S.50). Rasbegreppet skulle sedan utvecklas utifrån tidigare negativa värderingar som riktades gentemot icke-européer och icke-kristna. Här låg fokus dock länge än på instanser inom juridik och moral och biologiska dispositioner hade än inte använts för att särskilja och dela upp människor (Sörlin; 2004 II, S.51). Det biologiska rasbegreppet tog dock successivt plats som en del av förklaringarna av skillnader mellan folk och nationer och skulle i en allt stegrande grad värdesätta dessa skillnader (Sörlin; 2004 II, S.51). Denna uppkomst måste förstås utifrån de idéhistoriska strömmarna som präglade 1700- och 1800-talet. Det som sedan skulle utgöra olika rasistiska doktriner går inte att skilja från de vetenskapliga idéer liksom det sociala klimatet som gav upphov för att dessa idéer kunde utvecklas linjärt och tvärbefrukta varandra (Sörlin; 2004 II, S.54). Före rasbiologins tid befattade sig tänkare som William Paley, Jean-Baptiste de Lamarck, Alexander von Humboldt, Charles Lyell, Russell Wallace och den ökände Charles Darwin med rent naturliga förklaringsmodeller för världens gång (Sörlin; 2004, S.488). Bland annat den tidigare nämnda behaviorismen såg människan som ett endast fysiologiskt objekt och som därför nödvändigtvis måste förhålla sig gentemot och agera under vissa naturlager (Sörlin; 2004 II, S.225). Tiden då den biologiska rasismen började ta form präglades av naturalistiska strömmar som försökte finna naturvetenskapliga förklaringar för världen liksom människan och det förefaller inte som ett tillfälle att den biologiska rasismen skulle uppstå under just dessa omständigheter. Ett sätt som dessa vetenskapliga tendenser skulle uttryckas i återfinns både hos Lamarck liksom Montesqieu som både utformade en form av klimatlära som visade på att organismer utvecklas olika beroende på skillnader i geografiska förutsättningar (Sörlin; 2004, S.495, Sörlin; 2004 II, S.51). Montesqieu gick ett steg vidare och visade på att dessa geografiska förutsättningar i lika stor grad gäller variationer inom det mänskliga släktet (Sörlin; 2004 II, S.51). Som Sörlin dock framhåller så måste denna biologiska utveckling som tjänade till att dela upp och utvärdera olika organismer, i vårt fall människor, ses som en utveckling som till en stor del endast hade ett värde inom det rent vetenskapliga området. Det var kunskapsfältet i sig som intresset riktades emot och värderingar som skulle lyfta vissa arter över andra uppstod först i dyningen av vetenskapens införlivande i politik, filosofi, osv. (Sörlin; 2004 II, S.51). Johann Peter Süssmilch menade att de olika folken som hade uppstått endast utgjorde delar av en gudomlig plan och att därför ingen hierarki mellan dem kan upprättas (Sörlin; 2004 II, S.52). Sörlin beskriver detta sätt att se på biologins sätt att förklara arter som en form av ren klassificerande översiktsverk, som ställs som en motpol till den tanketraditionen som skulle söka finna förklaringar till olikheter mellan arter (Sörlin; 2004 II, S.52). Sörlin nämner här bland annat den tyske medicinprofessorn Johann Friedrich Blumenbach som genom att bland annat mäta kranier kom till slutsatsen att olika arter har degenererat olika långt ifrån en ursprunglig mänsklig art. Enligt Blumenbach var det den vita rasen som hade avvikit minst från denna ursprungsart, som ställdes gentemot motpolen av negrar och mongoler som han ansåg hade degenererat mest (Sörlin; 2004 II, S.52). Blumenbach kan sägas här skapat en klar uppdelning mellan olika mänskliga arter som utifrån hans tanke om ett gemensamt ursprung kan sätta människor inom en specifik hierarki, vad som gör det svårt att kalla Blumenbach för en rasist, i alla fall i vår samtidsenliga mening, är att alla mänskliga variationer sågs som mänskliga och att det därmed inte gjordes någon skillnad mellan svarta och vita i grad av deras mänsklighet (Sörlin; 2004 II, S.52). Vad som dock antyds är att tanken om världens biologiska sammansättning och utveckling började röra sig utanför de rent naturvetenskapliga ramarna och fångade intresset av tänkare som problematiserade dessa tankar utifrån koncept som exempelvis värderingar, ett av filosofins fält (Sörlin; 2004 II, S.52). Moralfilosofiska tänkare som Immanuel Kant laddade den rasbiologiska utgångspunkten med olika värdeprincip utifrån vilka afrikas befolkning blev till enfaldiga varelser i jämförelse till de vita européerna, liksom David Hume som utifrån polygenetiken menade att variationen inom den mänskliga arten inte skulle vara möjlig om det inte sedan tidigare förefunnits starka biologiska skillnader mellan olika mänskliga arter (Sörlin; 2004 II, S.52). En form av essentialism. Den jämförande anatomin skulle även bidra till rasens intåg i vetenskapen genom att tänkare som Georges Cuvier införlivde ett zoologiskt system för att förklara uppkomsten av mänskliga raser vilket enligt Cuvier skapade fasta distinktioner mellan de fasta vita, gula och svarta arterna (Sörlin; 2004 II, S.53). Denna sorts övergångsfas leder oss idéhistoriskt till slutet på 1800- talet och in på 1900-talet, tiden där rasismen för första gången erhöll dess negativa undertoner som begreppet idag besitter (Sörlin; 2004 II, S.50). Joseph Arthur de Gobineau kan här sägas för första gången utformat rastanken till en verklig ideologisk form (Sörlin; 2004 II, S.53). Gobineau utvecklade tanken om en historisk strid mellan olika raser genom att hänvisa till vikten av att respektive rasens blod hölls ren och inte blandades med andra raser. Detta skulle enligt honom leda till degenerering (Sörlin; 2004 II, S.53). Enligt Gobineau kunde även hans samtida vita medmänniskor ses som endast ett till led av den vita rasen som genom blandning med andra raser kommer att degenerera och försvinna (Sörlin; 2004 II, S.53). Utmärkande för detta led inom rastänkandet som Gobineau representerar är även hans resonemang om den vita rasens överhöghet och att denna behöver försvaras (Sörlin; 2004 II, S.53). Utmärkande för just Gobineau är även att han, i jämförelse med många andra likasinnade tänkare och vetenskapsmän, fick ett populärt genombrott även internationellt och fick stor betydelse för rasideologin i Tyskland men även debatten i Frankrike och i Norden (Sörlin; 2004 II, S.53). Den nya människosynen som biologin skapade betraktade ofta människan med misstänksamhet utifrån hennes bundenhet till naturen och förmodade animalistiska drifter. Vad den biologiska rasism gjorde möjlig var att söka efter biologiskt spårbara egenskaper som kunde relateras till positioner som höll olika värden. Det blev möjlig att utifrån beskrivningar dela upp människor i önskvärda och icke önskvärda, intelligenta och icke intelligenta, osv. Kolonialism skulle på många sätt bygga på sådana doktriner där å ena sidan de andras mindre värde rättfärdigade européernas beteende gentemot dem samtidigt som å andra sidan liknande insatser kunde göras fast med betoning på att lära upp och hjälpa de lägre varelserna till att bli lika europén. Den biologiska rasism ligger även när uppfattningen av människans formbarhet, en utgångspunkt för bland annat den framtida eugeniken och inte minst rasbiologin har en gemensam nämnare med Darwins och liknande teorier.
Socialismen som tanke återfanns redan bland tänkare som More och Bacon vilka la fokus på det gemensamma ägandet och det kollektiva fokus. Andra instanser som de revolutionära tendenserna kunde även dessa redan skådas i medeltiden och renässansen (Sörlin; 2004 II, S.472). Saint-Simone och Comte är två andra tänkare som i bland annat deras syn på historia byggt på både de utopistiska liksom revolutionära tendenserna inom socialistiskt tänkande (Sörlin; 2004 II, S.474). Idéhistoriskt präglades socialismen även av den nya anden av rättvisa och jämlikhet som uppstod i dyningen av upplysningstiden (Sörlin; 2004 II, S.472). Fast begreppet socialism redan fanns på mitten av 1700-talet tog det tills början av 1800-talet tills socialism började utvecklas som en verklig politisk och social doktrin vilket även står i samband med det samtida arbetet av socialismens främsta frontfigurer Karl Marx och Friedrich Engels vars tolkning av socialism och kommunism utgör några av de grundbultar som dagens tolkning uppstått ifrån (Sörlin; 2004 II, S.472, Liedman; 1993, S.187). Bland annat Lenin skulle utifrån Marx och Engels arbete framöver nämna den klassiska nationalekonomin, den tyska idealistiska filosofin liksom den utopiska socialismen som de tre grundpelare inom det marxistiska tänkande han själv var en del av (Sörlin; 2004 II, S.472). Präglande för Marx egen tolkning är enligt honom själv samhällstypernas historiska befintlighet, revolution som medel till att skapa en proletär diktatur över det kapitalistiska systemet liksom denna diktaturs utjämnande av klassamhället (Liedman; 1993 , S.188). Andra sätt att tolka socialismen presenterades av Saint-Simion, Fourier, Proudhon och Owen som även har kallats för utopistiska soclialister. Utpoisterna förkastades av Marx och Engels bland annat för deras i deras ögon ovetenskapliga framställning av samhället och dess utveckling och tog avstånd från bland annat de idealistiska tendenser bland utopisterna (Liedman; 1993 , S.190). Utopisterna utgå ifrån vissa ideal som de ansåg vara konstanta och vilka de arbetade gentemot och räknade med i deras syn på samhällsutveckling (Liedman; 1993 , S.189). Andra skillnader mellan utopisterna och Marx och Engels ligger i att utopisterna överlag såg en begränsad ekonomisk enhet som lösningen på sociala klyftor, i motsats till marxismens fokus på revolution och statens suveränitet (Liedman; 1993, S.188). Ur detta härleds även att utopisterna i stor utsträckning såg socialism som icke-revolutionär utan som en i vissa fall även harmonisk historisk utveckling av kapitalism som i bästa fall skulle kräva en social och ekonomisk revolution men inte en politisk (Liedman; 1993, S.189).
Vad som kan sägas vara enhetlig inom alla doktriner som gör anspråk på begreppet socialism är ett företrädande av intressena av småfolket, industriproletariat, de fattiga och eländiga (Liedman; 1993, S.187). Präglande för socialism är vidare en tron på att sociala liksom ekonomiska orättvisor ska övervinnas genom att privategendom avskaffas och omformas till en allmän, social, egendom (Liedman; 1993, S.187). Implicit i begreppet liksom appliceringen av socialismen är en övervägande fokus på kollektivet i motsats till individen och denna fokus används ofta för att via staten samordna samhälleliga resurser som försvar och polis till utbildning och kultur (Sörlin; 2004 II, S.471). I motsats till liberalism tillämpar socialismen ett samhälleligt ägande av samhällets produktion, det vill säga avskaffandet av privatägda produktionsmedel till gynnandet av samhälleligt ägd produktion (Sörlin; 2004 II, S.471). Ett annat återkommande tema är kapitalismens inneboende problematik. En del utopister debatterade för att den kapitalistiska utvecklingen i sig skulle leda till en utjämning av klasser och en form av socialismen, medans Marx och Engels höll att denna förändring endast kunde ske genom revolution. Produktionen och marknaden som styrs av medelklassen är enligt Marx och Engels självförstörande då den skapar mer än behovet kräver vilket leder till ett ökat behov av expandering vilket både skapar konflikter och tenderar att glömma bort arbetarna där hemma, liksom den ökade effektivisering som minskar behovet av ett stort proletariat (Marx; 1847). Denna situation av ökande utsatthet bland de lägre samhällsskikten blir även grundläggande för den solidaritet dessa människor sinsemellan vilket resulterar i arbetarna organisation genom bland annat organisationer som företräder deras rättigheter (Marx; 1847).
Tiden för socialismens uppkomst var historiskt redan präglad av revolutioner runtom i västvärlden där bland annat arbetarna kom att spela en stor roll (Sörlin; 2004 II, S.471). Socialismen med sin fokus på proletariat och de fattiga blomstrar i en tid när dessa samhällsgrupper försöker att ändra på den samhällsstruktur de tidigare ingått i. Hand i hand med socialism går även kommunism, två begrepp som beroende på tid och plats har använts för lika saker och ting, men överlag tolkades kommunism i Kontinentaleuropa som en tanke tillhörande arbetarklassen medans socialismen var en rörelse som tillhörde medelklassen (Sörlin; 2004 II, S.472). En annan distinktion som kan dras är att kommunismen framöver skulle lägga alltmer fokus på en form av ursprungligt samhällstillstånd som inbegrep det gemensamma ägande som både kommunism och socialism i dess flesta former värnar om och som det inom kommunism gällde att återgå till (Sörlin; 2004 II, S.472). Under 1800-talets senare hälft skulle både dessa begrepp alltmer redas ut och inta klart definierade platser inom samhällslivet. Under den socialistiska rörelsen låg nu två stycken avkopplingar, den reformistiska socialismen och den revolutionära kommunism (som dock i motsats till socialism även kunde inskränka sitt intressefält till att endast beröra en lokal nivå istället för en statlig) (Sörlin; 2004 II, S.472). Socialismens uppkomst måste även reflekteras gentemot det sociala och ekonomiska klimatet som vid den tiden rådde. Det är kanske ingen tillfällighet att liberalism och socialism är två av de stora tankesätt som utvecklades under denna period. Kapitalism kan i grova drag relateras till liberalism och den liberala marknadsekonomin som bland annat John Stuart Mill förespråkade (Liedman; 1993, S.187). Mills ökända individualistiska hållning står i skarp kontrast till det socialistiska fokus på kollektiv både utifrån värderingar och funktionalitet. Var Mill såg kapitalism som den struktur som erbjöd individen ett liv där hon endast är autonom under sig själv och helt självdeterminerande såg socialisterna kapitalismen som ett sätt att förtrycka samhällsklasser och som något förflutet som genom evolution eller revolution skulle leda till en ny samhällsform.
Litteraturlista:
Runeby, Nils – Framstegets arvtagare – Natur och Kultur, Stockholm 2002
Heidegger, Martin – Sein und Zeit – Max Niemeyer Verlag Tübingen, Tyskland 2006
Liedman; 1993 , S., Sven-Eric – Från Platon till kommunismens fall – Bonnier Alba, Stockholm 1993
Marx, Karl – Manifest der kommunistischen Partei – London 1848
http://www.mlwerke.de/me/me04/me04_459.htm#Kap_I (Kapitel 1 Bourgeois und Proletarier)
Sartre, Jean-Paul – Existentialismen är en humanism – Askelin & Hägglund Förlag, Stockholm 1986
Sverker, Sörlin – Världens ordning –Natur och Kultur, Stockholm 2004
Sverker, Sörlin – Mörkret i människan – Natur och Kultur, Stockholm 2004 II
aletheslogos 