Länge har det sagts att det helt enkelt är bättre att inte äta kött: Det är bättre för hälsan, jorden och moralen. Men hur mycket av detta stämmer egentligen? För ofta verkar det som om debatten skruvas upp till den punkt där det inte längre är logik och fakta som behärskar diskussionen utan sentiment, stereotyper och i viss mån företagens slogans som varit duktiga i att ta åt sig den köttlösa trenden. Här ska vi försöka att debattera på ett annat sätt.
När jag står i köket och tillagar en köttbit så dyker det med jämna mellanrum upp denna ögonblick där jag inser att jag håller en död varelse. Jag drar fram två kycklingklubbor ur ICA påsen och ser huden som täcker säckarna där det en gång satt fjädrar. Benet som sticker fram ur köttet ser plötsligen ut som våld. I detta ögonblick är jag mig inte längre säker om det verkligen är ok att kycklingen behövde dö så att jag kan äta upp den.
Jag steker klubborna i smör. Doften fyller köket och mina tankar lämnar omedelbart hönsgården där djuret sprang omkring och plötsligen mördades. Istället frågar jag mig: Pasta eller ris till kycklingen?
Det är inte längre vänster och alternativt att inte äta kött. Även McDonald´s erbjuder en Veggie-Burger. Efter vegetarianen har nu veganen kommit som inte bara inte äter kött utan avstår från alla djurprodukter. Vegan och vegetarianska kokböcker hör till senaste årens mest sålda böcker. På författarnas bloggars ser man hur de idag har genomtränade sunda kroppar vilka man kan jämföra med äldre bilder när de fortfarande åt kött. Då hade de en liten mage och dålig hud, blicken är dyster och frånvarande. Så ser man gärna på köttätaren: överviktig, lite slöfattad och allt i allt har han inte fattat den nya tidens anda.
Veganer och vegetarianer verka ha alla argument på sin sida, djurens välmående, jordens hälsa samt den egna hälsan. Den som även äter kött verka bara ha ett argument kvar: Det är sjukt gott! Ibland känns det som att avnjuta kött har fått samma status som att köra SUV eller kedjeröka.
Kyckling, steak, korv – detta var vardagliga ting en gång i tiden, vanlig mat. Men dessa tider är förbi.
Bara för att andra tycker att det är modernt och storstadslikt att inte äta kött måste jag inte bli vegetarian. Kanske är det bara en trend. Då kan jag helt enkelt vänta tills den över, precis som många gör det med tatueringar. Ett antal förlag planera redan den motsatta trenden och publicera böcker och tidningar som hyllar köttätandet – som om det inte fanns några betänkligheter. Men ändå har jag helt tydligt ett dåligt samvete och det är ingen behaglig känsla. Det bästa är att tränga bort det. Eller man börjar söka efter svar: Ligger jag moraliskt verkligen på en sådan fel sida om jag äter kött? Är det sant att jag förstör jorden och min egen hälsa? Är det fel att döda djur?
Saken är den: Jag tänker inte gärna på att djur dör för mig. Men den stekta kycklingen som ligger på min tallrik ser inte ut som ett djur, den ser ut som mat. God mat. Köttmotståndarna skulle nog kalla mig för ”speciestiskt socialiserad”. Speciesism mynnades på 70-talet av den engelske psykologen Richard Ryder och betyder i korthet att man delar upp levande varelser i olika arter, exempelvis människa och djur. Det är oftast så att djuret är förloraren i denna uppdelning. Många veganer och vegetarianer är antispeciesister, de anser att man inte får döda djur bara för att de är djur. Begreppet speciesism har inte nått det vardagliga språket än, men den kategoriska uppdelningen mellan människa och djur ställs av många inom rörelsen för djurens rättigheter lika med sexism och rasism.
Innan slaveriet avskaffads i USA, innan kvinnorörelsen i slutet ab 1900-talet trodde många människor inte att något som rasism eller sexism överhuvudtaget existerade och att de är delar av diskurser som är direkt relaterade till vårt sätt att leva och tänka. Kanske är det samma sak med speciesism.
Kanske försöker jag bara att beskriva köttätandet på ett harmlöst sätt för att det tilltalar mitt samvete. Det kan också vara så att det faller mig lätt för att jag i vardagen inte har mycket med djur att göra, förutom min dvärghamster och grannarnas hundar och katter. De som bor i storstäder ser högst några duvor och några små hundar, vilka i en annan trend mindre och minde liknar de djur de egentligen är. Ibland besöker storstadsbon naturen och åker ut till skogen eller ut på landet.
Folket där säger att de matar kycklingarna med ekologiskt spannmål, skyddar dem för kyla och rovfåglar och tar hand om den när de är sjuka. Om kycklingarna har lust till det lägger de ett ägg. Djuren gör hela dagen precis det som de vill göra – tills de blir slaktade. Bonden tycker att det är en bra deal för båda sidor. Detta är deras livserfarenhet: Ett resultat av deras reflektering efter att i flera årtionden har bott ihop med djur.
Om denna fråga finns det en komplicerad debatt: Vad betyder döden för ett djur: Utilitaristerna under djuretikerna, där bland annat Filosofen Peter Singer ingår, skulle säga att man får döda djur. Men det måste ske utan smärta och till nytta av människan som livnär sig på kött. Man får döda djur för att de, i motsats till människan, saknar möjlighet till subjektiv reflektering och därmed inte har något begrepp om framtid eller död.
Andra filosofer menar att djuren har ett lika stort intresse vid att överleva som människan.
Utan tvekan kan man dock säga att det för människans samhälle har katastrofala konsekvenser när dessa medlemmar börja döda varandra. Blir död och mord inte sanktionerad skulle det enligt många härska barbari. Hos djur är det en annan sak. De känner inte till någon civilisation och därför inget barbari.
Bonden berättar för mig hur han slaktar får. Det är eftertänksamma ögonblick för denna storväxta kraftiga man. Han för djuret till en spann med mat och ger den en skott med bultpistolen. Fåren som står och gräsar vid ängen bredvid ser inte ens upp. Bonden delar upp djuret direkt på gården. Blod flyter. Detta stör inte heller de övriga fåren.
I motsats till människan verkar djuret vara en saklig varelse, fri från sentiment med gåvan att leva i ögonblicket.
Alla levande varelser ska ha samma rättigheter: Antispeciesism är återigen en av dessa radikala idéer som i sin enkla formulering är högst attraktiv. Endast få politiska rörelser har så engagerade medlemmar som de som kämpar för djurens rättigheter. Men det verkar mig vara en väldigt äventyrlig konstruktion att sätta slaktare moraliskt lik med rasister och kvinnohatare. Jag hoppas att ingen tänker så på riktigt. Jag tror inte heller att antispeciesismens etiska princip verkligen är en princip: den är hellre en originell tanke. Som maxim fungerar den redan därför inte, för att man för att leva på ett sådant sätt ständigt behöver göra vissa undantag. En antispecieist äter ingen honung för att han inte vill utnyttja bin, men han kör visserligen en bil på vars framruta det dör tusentals insekter. Samtidigt är hans uppdelning i djur som är värda att skydda och inte värda att skydda lika godtycklig som köttätaren som äter kor men inga katter.
Vad vi är skyldiga djuren och vad vi får ta från dem, det är inte ens djuretikerna överens om. Det beror också på att det finns få undersökningar och lite empiriskt material gällandes djurs känsloliv. Man hade kunnat säga: Uppfattningen är pluralistisk.
Moraliskt är man på den säkra sidan när man slutar med att äta kött (samt mjölk, ost, osv.). Klar och entydig är de moralfilosofiska argument för att sluta äta kött dock inte. Vad om djuretikerna har rätt och det är ok att äta djur i den mån att de dog utan att ha lidit? Det är inte trivialt att stilla ens aptit med något så näringsrikt som en entrecote. Att avstå vore ingen liten sak. Så många ting som gör en glad finns det inte på denna jord. Har vi inte något som en moralisk förpliktelse att glädja oss åt livet?
Jag erkänner det: ibland känns många människors kärlek till djur lite spunnen. Till djurkärlek hör ofta en nypa besvikelse över människorna. Djur är vilda, hemlighetsfulla, andra är kärleks- och lekfulla. Vissa människor kommer bättre överens med sina husdjur än med sina medmänniskor. Det gäller särskilt för några hund- och kattägare. I storstäderna finns det nu andningsterapi för hundar. Att en person som har ett kärt förhållande till sina får vägrar att äta kött på grund av vänskapen mellan dem är en ytterst subjektiv anledning till att inte äta kött. Inte alla förstår sig så bra med djur. Men i en sak har djurvännerna rätt: sedan flera år pågår det systematiskt djurplågeri i matindustrin.
Djur känner av smärta, de stora i samma grad som vi människor. Långt innan man visste om detta var det så att bonden tog hand om kossan så att den gav mjölk samt om grisarna så att de inte dog som unga. Idag finns det medicin, därför är även sjuka djur produktiva. Den genomsnittliga grisen har haft minst en lunginflammation på grund av ammoniaken i dess exkrement på vilken djuren står.
Vissa människor äter inget kött för att de vill ändra något vid denna situation. Att de avstår är en bojkott.
Dock behandlas eggläggande höns och mjölkgivande djur inte bättre. En vanlig ko har ett inflammerat juver och inflammerade hov. En höna som lägger egg har parasiter och sjuka andningsorgan på grund av dåligt vädrade stallar.
Om man tror att bojkott är den riktiga vägen för att sätta stopp för djurplågeriet måste man sluta dricka mjölk, äta egg samt all animalisk protein. Man måste bli vegan.
Självförsök i mataffären. Jag har printat en lista med alla sorts tillsatser som kommer från djur (ungefär tre A4 sidor). Dessa tillsatser finns även där, där man inte förmodar dem. Mjölksocker är en billig smakbärare och fyllningsmedel. Den finns in grönsaksbuljong och chips. I kurrysåsen sötsur finns mjölkpulver.
Skulle jag leva som vegan hade jag varit tvungen att avstå från fransk ost, spegelegg, smörig äppelkaka hade jag kunnat glömma. Istället soja och lupiner samt alla sorts tillsatser och aromer som enligt myndigheterna finns i många veganprodukter som ostersättning, så att produktionen blir möjlig och produkten får en angenäm smak. Duntäcke, lädersko, levande ljus på julgranen. Allt detta skulle inte längre finnas för mig. Ett väldigt komplicerad liv.
Principiellt finns det inget som säger emot komplicerade saker. Men det finns ju en närliggande lösning på problemet med djurhållningen: en bonde får inte hålla djuren på ett sådant sätt att de ständigt blir sjuka. Orsakerna för djurens sjuklighet känner vi till. Organisationsfel, okunniga anställda, mat utan näring, för lite ljus, plats och renhet, eller allting ihop. Problemet är att det inte verkligen finns några kontroller genom statliga veterinärmyndigheter som skulle kunna utvärdera gårdarnas kvantitativa data. Marknaden belönar säkerligen inte de som investera i deras djurs hälsa. Så länge den dåliga hälsan inte är relevant för konsumenten går det bra att sälja djuren vidare, exempelvis i form av chips med mjölksocker från en ko med ett infekterat juver.
När jag köper ekologisk mjölk hoppas jag på att prisskillnaden mellan den vanliga mjölken på något sätt och vis har gynnat kon. Kontrollera det kan jag inte. Produkternas olika märken säger oss relativt lite. Även den ekologiska produktionen kontrolleras endast via företagens resurser, exempelvis stallens storlek. Men resultatet, exempelvis hur sjuka djuren sedan verkligen blev, ingår inte i denna analys. Trots dessa lyckor menar många politiker fortfarande att ansvaret ligger vid konsumenten som inte köper rätt produkt och endast orienterar sig utifrån prissättningen.
De sista åren hat det uppstått en konstig sammanslutning mellan reaktionär djurpolitik och rörelsen mot köttätandet. Båda är överens om att det är moraliskt fel att hålla matgalna konsumenter ansvariga för misskötseln av djur i matindustrin.
Det verkar mig som om det tidsenliga med att avstå från kött är, att trenden beror på sammangooglade begrepp och rykten och förhastad förargelse. Ingen politiker har lust till att jävlas med en miljardindustri som har ett stort intresse vid billiga köttprodukter. I en mättad marknad satsar livsmedelindustrin på låga kostnader för arbete och produkter. Skulle företagen behöva rättfärdiga sig hur djuren som deras produkter härstammar av tas hand om skulle deras beräkningar inte längre fungera.
Varför skapar en sådan misskötsel av djurpolitiken och avskyvärda förhållanden för djuren inte uppror bland människorna? Vissa menar det har att göra med att industrin sätter fina klistermärken på sina produkter med glada kossor på mjölkkartongen och med vår naiva men väldigt mänskliga förmåga att se världen som vi vill, tar vi åt oss denna bild istället för det som vi egentligen vet. Visst, men jag tror att detta endast är halva sanningen. Jag tror också att anti-kött rörelsens appell till att helt avstå från kött har bidragit till en viss passiv hållning bland övriga personer. De som äter kött har fått intrycket att de inte längre har något att säga när det gäller frågor om djurens välbefinnande. Den som har ett dåligt samvete klagar inte.
Att man avstår från kött är ingen uppfinning av det 20. århundradet, tiden där köttkonsumtionen steg och djuren fick det allt dåligare. Tanken vid att inte äta kött är lika gammal som vår civilisation. Vegetarianer fanns i antiken, medelåldern, på 1900-talet. Man kan säga: sedan människan äter kött vill hon avstå från det. På detta sätt är kött som sex – den ger upphov till mycket glädje och är en ständig orsak till att mana sig till självkontroll. Jag tror att det ligger något fascinerande i att avsäga sig något i namnet av en idé.
Jag är inte typen för detta. Askes är en svår grej och man måste acceptera vissa av de gränser ens karaktär sötter en. Beskyllningen att vara en naturförstörare vill jag dock inte behöva stå ut med. Att min goda aptit förstör planeten, denna tanke faller mig ej i smaken. Därför behöver detta prövas.
Första Lektionen: Vad är en hög av dynga? På många gårdar odlas det grönsaker, spannmål och olika form av oljeplantor. Korna ger mjölk och kött. Framförallt ger djuren dock dynga som används för att nära fälten. Skulle det inte finnas djur på dessa gårdar hade man behövd köpa in odlingsmedel, exempelvis i form av mineralodlingsmedel med fosfor, som det görs i stora delar av lantbruket. Följderna som förorening av grundvattnet, döda fiskar i haven, osv., känner man till. I produktionen av fosforodlingsmedel skapas en avfallsprodukt, fosforgips, som för tillfället lagras i Kina i gigantiska mängder. Det innehåller krom, kvicksilver och andra farliga ämnen. Därtill kommer våran tillgång till jordens fosfor ta slut om 100 år.
Den vegana bonden vill rädda planeten med gödningsmedel som förgiftar kineser och fiskar. Det känns som en mindre bra idé.
Visserligen finns det många alternativa lösningar i att nära jorden från grunden genom att odla lupiner eller klöver i perioderna då ingen produkt odlas. Problemet är att många åkrar är för stora för att detta ska kunna fungera och marken är på många ställen inte ägnad för dessa plantor.
För vissa är kossan boven som förstör jorden med sitt utsläpp av metan. Med sin dynga har hon möjligheten att bidra till att skydda planeten.
Debatten om mat och produktion sker ofta långt borta från livet på bondgården. Kanske är det därför som tonfallet påminner en om vissa stora EU-diskussioner: Det finns många olika känslor men endast ett fåtal experter känner till sammanhangen.
Det verkar som om de ekologiska argumenten inte verkligen håller. Regnskogen behöver inte huggas ned för matindustrin som många tror. Regnskogen i Brasilien huggs ned för att kunna odla djurfoder av Soja då EU inte har någon respektive tull och beskattning. Det vill säga att Europa köper skörden från Sydamerika, djurhållningen här blir billigare för att djuren inte behöver gräsa och Europa exporterar som resultat mest kött- och mjölkprodukter i världen. En bra affär för alla inblandade, förutom för regnskogen. Detta har dock inget med anti-kött att göra, utan det handlar om politiska beslut. EU kan likaväl stödja hållningen av djur på betesmark istället för att importera foder.
Skulle jordens befolkning besluta sig att leva som veganer skulle ett nytt problem uppstå. Två tredjedelar av åkarna som jordbruket använder sig av idag är betesmark, exempelvis i områden med berg och kullar. Savanna, Pampa. Väldigt få av dessa ytor är ägnade för att odla livsmedel till människor. Världens svältande skulle säkerligen inte sättas stopp för på detta vis, som de veganer anser som klaga över att industrins djur äter upp människans spannmål.
Inget argument för att avstå från kött är hållbar. Det tidsenliga med att avstå från kött är att det består av ihopgooglad information, rykten och förhastade reaktioner. Att inte äta kött – det är en slogan, som inte skadar men inte heller betyder särskilt mycket.
Inte en enda studie har visat att vegetarisk eller vegan näring är hälsosammare än ett varierad ätande.
Än är det endast några få procent av befolkningen som inte äter kött. Men att man äcklar sig för det döda djuret har även nått de som äter kött. Inälvor har försvunnit från menyn på restauranger, precis som hjärna. Dessa hittar vi endast i korvens diskreta massa. I frysen ligger rosa glänsande bitar griskott, skurna till någon abstrakt form utan lukt med skyddande gas i förpackningen. Kossans kött mognar i en påse istället för i luften så att dess smak inte blir för starkt. Kycklingen i min kurry smakar som ingenting, det hade lika gärna kunnat vara tofu.
Så vill vi ha det, för idag är vi något veka och känsliga av oss. Det behövs inte mycket för att vi ska börja tycka att något är äckligt. Vi tycker inte bara att djur och slakthus är äckliga utan även gamla människor, döende människor, vårt eget svett, ammande mödrar, kvinnliga axelhår och snart kanske även manliga.
Kanske är det ett tecken på civilisation att vi äcklas av kroppars blod och död och att det visar på en samhällelig harmoni. Idag finns det ju inte heller några offentliga exekutioner.
Kanske är det dock också ett tecken på att vi håller på att bli främmande för något och att vi faktiskt är på väg att tappa något.
Framför mig står en tallrik med stekt tjurpung. Med svamp. Pungen är skuren i flera skivor. Jag stöter gaffeln i en av skivorna, stänger ögonen och tänker: pervers.
Men jag tänker också: att äcklas av djur och äta deras filé när de ligger garnerade på ens talrik, det kan inte vara rätt. Så gör man det för enkelt för de veganer och vegetarianer som vill stämpla köttätaren som ignorant.
När jag börjar tugga koncentrerar jag mig på kryddorna som pungen är tillagad med och såsen. Jag försöker att inte tänka på tjuren som nu är en oxe.
Pungen smakar intensiv som kött, som kalv, lite söt, saftig och frisk, kanske lite gummiaktig, en överraskande konstig konsistens. Jag sväljer och tiger. Det är något väldigt irriterande med att äta en tjurs pung – men det är sjukt gott.
aletheslogos 