Ares

Ouvertyr

Det var så som Gud ville det. Det var därför som han skulle bli tvungen att göra det . Det hade inget med ett eget val att göra. Ödet hade lagt denna väg framför honom. Hur skulle han kunna agera annorlunda – när han då var den han var. Alla har en härkomst, alla har någonting eget. Detta var hans. Och detta hans uppgift. Självklart hade han undrat om han verkligen skulle klara av det. Eller om han skulle tveka i sanningens ögonblick. Skulle han känna medlidande när skriken blev för höga? Skulle han kunna dränka den varma kroppen i röd kyla? Men det var inte hans plats att tänka på medkänsla. Det hade han förstått. Det handlade inte om henne eller om honom. Detta berörde alla. Om hon bara hade förstått, då hade allt detta aldrig behöva ske. Men hon var inte som han. Inte lika osjälvisk. Lika hederlig. Varför kunde hon inte vara mer som han? Den horan.

Första akten

Ingen svarade när han knackade på dörren. Hon borde vara här. Hon ska vara här. Kan hon aldrig göra som hon ska? Han knackade igen. Bankade. Slog så att bitar av dörramens spackel föll av. Till slut öppnades dörren. Det var den yngsta av dem. Hon såg ängslig ut men det oroade honom inte. Han skulle ta slut på detta snart och då skulle allt bli bra igen. Vart var hon? Tiden började bli knapp. Om hon inte var här vart var hon då? Han var tvungen att hitta henne. Annars skulle allt vara förlorat. Han insisterade på att den yngsta berätta för honom vart hon var. Hon sa att hon inget visste. Lögnare. Precis som hon. Han borde aldrig låtit dem bo ihop så länge, hon hade redan börjat sprida sitt gift till de oskyldiga som inte visste bättre. Varför hade han varit så dum? För ödmjuk. Nu var det slut med det. Han skrek åt henne en sista gång att berätta för honom. Hon vägrade. Han visste inte vart han fick den ifrån eller hur den plötsligen låg i hans näve. Det enda rätta att göra var att få henne att tala. Han kunde inte visa känslor nu. Hon skrek men han kunde inte höra henne. Medans han drog kniven ur hennes hand skällde han åt henne att sluta ljuga och berätta. Det var då han fick syn på henne. Ur fönstret. Nere på parkeringen. Och hon såg honom. I samma sekund började båda springa. Han hörde den yngstas röst bakom honom när han rusade ner för trapporna. Hon skrek att han inte skulle göra det. Men rösten föll på döva öron. Han hade inte valt detta och likaså kunde han inte välja att sluta. Nere på parkeringen rusade hon för att komma in i bilen. Hon var snabb men det tog tid att få in nyckeln i låset. En kantsten på marken bredvid honom. Han hann precis fram till fönstret innan hon kunde starta motorn. Glas krossades. Ansiktet bakom rutan blandades med de flygande glasbitarna och innan hennes händer hann få tag i hans armar hade han slått in hennes panna med kantstenen och skurit av hennes hals med kniven som hade blivit kvar i handen. Det hade gått fort. Han hade inte behövd tänka. Precis som han hade planerat. Inga känslor, inget reflekterande. Bara göra det han var tvungen att göra. Bakom honom hördes ett gällt skrik.

Andra akten

Det var inget som han inte hade räknat med. Det var en risk han hade varit tvungen att ta. En risk han hade varit villig att ta. Som med allt annat han hade gjort var detta bara ett av de ting som hörde till den uppgift han hade tilldelats i livet. Vad hade han varit utan denna? Att nu sitta bakom dessa galler var inget mer än ett bevis på att han uppfyllt sin roll, sin uppgift, sitt öde. Han kunde vara stolt i alla fall, stolt över hans heder, hans styrka. Han hade ju inte kunnat göra det om han hade låtit sitt hjärta bestämma. Men han var stark. Stark tillräckligt för att sätta sig själv åt sidan. Stark tillräcklig för att göra det som krävdes av honom. Självklart tänkte han på henne ibland. När han lät sitt hjärta tala så talade det med henne. Då kände han saknad. Han trodde nog att hon förstod.

Vid tolvtiden kom posten. Han brukade få minst ett brev, nästan varje dag. Oftast från släkten eller vänner till familjen som önskade honom väl. Hans närmaste familj höll sig undan vilket var förståligt efter allt som hade hänt. De bodde ju ändå här och var tvungna att hålla en låg profil. Här där ingen verkade förstå.

Idag kom det ett annat brev, det var ett brev från hans mor. Otåligt rev han upp kuvertet men blev förvånad över de få rader som hon hade skrivit. Inte ens en halv A4 sida. Hon berättade att polisen hade varit hemma hos dem flera gånger och tagit med hans far och hans två bröder. De satt nu alla tre gripna, misstänkta för medhjälp till mord. Ingen av dem hade häktats än. Han tänkte att polisen nog bara ville se om de kan få något ur dem om de utsätter dem för press. Skrämma dem. De skulle aldrig få reda på någonting, tänkte han och log när han föreställde sig hur bra allting snart skulle bli därhemma. Äntligen. Hans leende försvann dock snabbt; Det stack honom som en kniv i hjärtat. Slog honom som en kantsten i ansiktet. Hans mor skrev att den yngsta som han huggit i handen den natten hade gråtit och varit hysterisk i flera veckor. När mor hade kommit hem från ICA en dag så stod det flera polisbilar utanför huset. En snäll man i uniform hade frågat henne om hennes efternamn och sedan berättat för henne att hennes dotter fallit från sjunde våningen. Polisen misstänker självmord.

Tredje akten

Han äcklades lika mycket varenda gång han skulle in i rätten. Hedersmord kallade pressen det för. Vad som var hederligt med ett mord förstod han inte. Eller han förstod mycket väl, men hans hjärta kunde inte förstå logiken i det hela. Detta mål var väl som alla andra hade han tänkt. Samma händelser, samma karaktärer, samma orsaker. Och detta ständiga snack om heder, kultur och familj. I rättsalen och i medierna. Inte ens hemma var han fri från skiten. På väg till första mötet med klienten haden han redan sett honom framför sig, hur han perfekt skulle passa in i marginalen som han på något cyniskt sätt börjat konstruera för dessa typer av gärningsmän. Men denna gången blev det inte helt så som han hade tänkt sig. Det var något som skiljde denna från de andra han hade mött. Det hade inte varit där från början. Det hade uppstått senare. Utvecklats med tiden. Förmodligen i samband med självmordet. Eller när familjen vände honom ryggen. Som om de inte hade haft något med saken att göra. Både fadern och bröderna stod nu anklagade för medhjälp till mord. De hade även kunnat anmälas för mordhot efter att ha gjort det tydligt att den yngsta systerns död inte skulle förbli utan konsekvenser. Det hade överraskat honom när klienten menade att det inte skulle tjäna något till. Och hans familj redan har stått ut med så mycket.

Under flera möten hade hans klient brutit ihop i hysteriskt gråtande. Då hade han kontaktat psykologen då han inte ville riskera ett eventuellt försök till självmord. Klienten verkade för varje tillfälle alltmer förtvivlad. Det konstiga var att det inte berodde på hans dystra framtid. Det hade han nämligen först antagit. Att bli inlåst var något som klienten hade räknat med hela tiden. Ur samtalen hade han istället förstått att Ares’ nu var helt oförmögen att hantera det han hade gjort. Det hade ju inte stört honom innan. Något hate försvunnit. Något nytt hade uppstått. Nu han kunde inte längre hantera den han varit. Och den han nu är.

Advertisement