I see now more clearly than ever before that even our greatest troubles spring from something that is as admirable and sound as it is dangerous – from our impatience to better the lot of our fellows – Sir Karl Raimund Popper
Valet 2014 bjöd egentligen inte på några överraskningar. Att Löfven skulle få i uppdrag att bilda minoritetsregering var förutsebart, precis som ökningen hos SD. Inte desto trots bjuder valresultatet och reaktionerna på en kontext som drar till sig flera av mina tankar gällande svensk politik och landets samhälleliga klimat vilka jag har gått och grubblat på i ett tag nu.
Att SD skulle öka borde inte ha förvånat någon, därför känns upprördheten kring resultatet väldigt spelat. Fast man inte behöver tycka om partiets åsikter eller vara övertygad om deras medlemmars kompetens, så behöver man ändå acceptera att partiet har etablerat sig som en väldigt intelligent strateg i den svenska politiken. För framgången finns det både gamla orsaker vilka från början har legat till grund för partiets existens, samt nya fenomen som blivit tydliga under valet.
När det uttrycks att stödet för SD ligger i regeringens, men även oppositionens misslyckande, så är det endast halva sanningen. Om blockaden mot partiet var rätt val eller om detta endast hjälpt till att etablera SD som en motståndsrörelse bland medborgare som är missnöjda med dagens politik överlag är svårt att säga. Kanske borde man mött SD och därmed kunnat framhäva partiets inkompetens. Frågan “vad om“ präglas alltid av en del historisk spekulation.
Däremot kan den egentliga problematiken, viken utgör grundstenen för Sverigedemokraternas existens, speglas i hur regering och opposition hanterat partiets kärnfrågor kring invandring och integration. Eller det kanske vore mera träffande att säga, hur man har undvikit den.
För följande rader behövs det tyvärr ett klargörande. Så utvattnat som det må låta, men jag är ringen rasist eller tror på någon annan maxim som rangordnar människor och ger dem olika värde. Jag har blivit gett äran att vara del av flera vänskaper med människor ur de mest olika livsförhållanden än förmodligen majoriteten bland vänster- eller högerblocket, hela vägen ner till ungdomsförbunden. Jag har visserligen en viss aversion gentemot idioti, idiotin känner dock ingen hudfärg, religion, kön, klass, kultur. För den delen skulle jag inte heller vilja segregera eller “behandla“ idiotin i slutändan är min bedömning ju till stor del en subjektiv sådan. Tyvärr känns det alltid nödvändigt att lägga till dessa klargörelser. Paradoxalt nog är många av dem som vill värna om förutfattade meningar ofta de som är snabbast i att stämpla människor utan att ha lyssnat på dem. Efter att ha sagt detta kan vi nu kanske få fortsätta med dagens ämne.
Sverigedemokraternas kärnproblematik ligger i följderna av en enligt dem alltför liberal migrationspolitik. Å ena sidan utgör de nya svenskarna en ekonomisk belastning för staten, samtidigt tycks en misslyckad integration även ställa till med sociala problem och en alltför radikal förändring av landet.
Nu utgör dessa frågor hela forskningsområden för sig och hur man tolkar forskningen beror inte sällan på vilken vetenskaplig- och ideologisk tradition man vill utgå ifrån. Om man dock ser det hela på ett nyktert sätt så kommer man inte förbi insikten att det finns ett verkligt problem med migrationen i Sverige och i EU. Om problematikernas orsaker och verkan kan det som sagt diskuteras mycket om. Problemet är att just detta inte görs. Klimatet i Sverige har blivit ett sådant, att en verklig diskussion om migration och integration förhindras av tanken att ett kritiskt perspektiv automatiskt implicerar en rasistisk eller nationalistisk motivation. Kritiskt tänkande, vilket är något som jag önskade varje politiker, och för den delen varje medborgare skulle inneha, ses i ljuset av migration och integration inte som bedömandets konst (detta sker endast om bedömningen riktas åt rätt håll) utan som ett angrepp mot människors lika värde. Invandringspolitik har under flera år utvecklats till ett politiskt tabu, något som inte går att undersöka kritiskt utan att få den högerextrema stämpeln satt på en. En stämpel som kan betyda både slutet på en politisk karriär samt problem i det privata.
I slutändan är det självklart att det finns saker i invandringspolitiken som behöver diskuteras. Att migration i sig är ett problem för staten har Michele Foucault redan visat i sin analys av statens behov av att kunna förutse sin befolkningsmängd och hur denna är hopsatt. Att in-, men även utvandring, utgör ett rent administrativ problem är därför ingen konstighet, särskilt inte när man besitter en sådan stor statsapparat som Sverige. En sådan analys må vara väldigt akademisk, men det hjälper oss ändå att förstå att problematiken kring invandring inte behöver ligga hos de nya svenskarna eller hos rasistiska strukturer. Jag har själv tagit fram flera underliggande strukturer som rör invandringen i Sverige och ställer till med problem, om det nu är diskursen av en deterministisk kultursyn eller en institutionell inramning av liv som leder till en viss identitet. Vidare behöver man bara se på alla de institutioner och forskningsområden som befattar sig med frågor om migration och integration. Visst, som anhängare till Foucault ser jag även diskursen som utövas via dessa institutioner, men dess existens måste ändå i någon mån tyda på att det finns många och komplexa frågor att besvara.
Allt i allt så finns det mycket som kan och behöver diskuteras om vi en dag vill förstå och kunna hantera frågorna kring migrationen i Sverige. Att detta behöver göras vet förmodligen många av dagens politiker, men under rådande diskurs kan de inte mycket säga. Att det finns problem med invandringen har även många medborgare förstått. Jag antar att många av dem utgör en stor del av de väljare som först satte Sverigedemokraterna i Riksdagen och nu har gjort dem till tredje största parti i Sverige. Jag är även rätt säker på att deras föreställning om vilken diskussion som behöver föras och vilka resultat detta ska leda till inte är lika nyanserad eller sofistikerad som jag skulle önska mig. På detta sätt har de för övrigt mycket gemensamt med Vänstern och FI. Men vad många av dessa väljare i grunden sakna är en verklig diskussion som inte bara avfärdas med budskap som alla människors lika värde och främlingsfientlighetens retorik. Fast Sverigedemokraterna inte kan ta denna diskussion, då de helt enkelt saknar kompetensen, lever de på självbilden av att man som enda parti vill ta denna debatt och de övriga partiers samt samhällets ovilja till en verklig och kritisk diskussion.
Många vill se en debatt vilken Sverigedemokraterna utger sig vara villiga att ta. Övriga partier gör inte mycket mer än att upprepa gamla fraser. Detta gör partiet även till en sorts undertryckt kämpe som försöker hävda sig gentemot de stora etablerade partierna. Man får inte heller glömma vart en stor del av Sverigedemokraternas väljare kommer ifrån. Det är till stor del folk från arbetar- och medelklassen som känt sig övergiven av socialdemokratin. Deras identitet beror till stor del av tanken att deras fäder och förfäder fysiskt har byggt upp Sverige. Som tack är deras omgivning idag arbetslös och deras små egna bolag går i konkurs. Moderaternas marknadsliberala politik lovade nya jobb och ett arbetande Sverige. Finanskrisen, men även tanken att invandringen kostar jobb, ledde väljarna sedan vidare till SD. Den kulturella förändringen i samhället lämnar här vi utanför.
Ett annat fenomen blev väldigt tydligt under valet. Fast det från flera håll togs fram ett otal skandaler gällande Sverigedemokraternas medlemmar verkar detta inte har haft någon effekt på valresultatet. Visst finns det extrema grupper och individer som röstar på partiet av andra skäl, men jag vill ändå föreslå två orsaker som det är viktigt att reflektera över. Många av väljarna vet att partiet inte kommer att ha någon stor betydelse för hur landet styrs. Därav röstar många inte verkligen på partiets medlemmar när man kryssar för Sverigedemokraterna, utan man röstar på chansen om att diskussionen om invandring möjligtvis kan tas upp på riktigt. Många röster måste även ses som ett uttryck av missnöje gentemot övriga partier. Samtidigt behöver man återigen se att många av partiets väljare kommer från sociala situationer där uppväxten inte alltid är skyddad och problemfri. Toleransen gentemot misstag i ungdomen är därför ofta högre. Det blir därför även en paradox när de partier som säger sig stå för en human människosyn hamrar på händelser som ligger i det långt förflutna eller som lätt kan tas ur kontext, när deras egen politik just borde vara den förlåtande. Jag ser själv fram emot dagen då en före detta knarklangare kan bli statsminister och samtidigt stå för de misstag som begåtts. Det betyder inte att det nazistiska förflutna i partiet inte är problematisk, det är på många sätt väldigt oroväckande. Men dessa skandaler blir till stor del endast ett spel för galleriet, även med tanke på att historien bakom flera av exempelvis vänsterns medlemmar eller anhängare inte heller är helt problemfri.
Väljarna av Sverigedemokraterna må inte ha rätt i vad de tänker tillföra en debatt om invandringspolitiken eller de resultat de förväntar sig, men de har rätt i att en kritisk debatt saknas. Varför tar vi då inte debatten. Varför kan vi inte hoppa över vår egen skugga för en gångs skull och kritiskt ifrågasätta tematiken utifrån alla tillgängliga perspektiv och skaka av både rädsla och stolthet och ifrågasätta även de åsikter och värderingar som vi själv må tro på. Att bemöta SD på detta sätt vore en möjlighet att avväpna dem, samtidigt vore det den mest demokratiska lösningen. Därför har jag väldigt svårt att förstå mentaliteten som bland annat visas i statusuppdateringarna på Facebook följande valresultatet:
Om jag har vänner som har röstat på SD vill jag be dem om att ta bort mig från Facebook. Er inställning att alla människor inte är lika värda äcklar mig och jag vill inte heller veta varför ni röstade som ni gjorde.
Jag skulle tro att majoriteten av de som röstat på SD inte känner igen sig i rollen av rasist och fascist, vilken de gärna tilldelas. Vad som har blivit tydligt under de senaste åren är att det breder ut sig en kompromisslöshet i samhället och i politiken där i detta fall de som inte tänker som en själv utestängs och stämplas som antidemokrater och fascister. Inte bara är det samma metoder som just fascistiska regimer använder sig av, fast visserligen i en annan grad, utan det stärker även synen på Sverigedemokraterna som ett alternativ gentemot rådande strukturer som inte verka leda någonvart. Den upprörda stämningen låter samtidigt partiet se alltmer civiliserad ut.
Händelserna inför valet och reaktionerna pekar på något som är viktigare än SD. Det som har blivit tydlig i detta val är att Immanuel Kants och John Stuart Mills maxim om att alltid se individen som ett ändamål i sig håller på att tappa mark till ideologier som anser sig själva veta vad som är bäst för samhället och som även har viljestyrkan att tvinga människor till sitt eget bästa. Det som skrämmer mig mer än Sverigedemokraterna, Vänstern, FI och i viss mån även MP, är att partierna och en växande del av befolkningen alla dela på en grundläggande inställning. På samma lista finns det ett antal kända namn: Hitler, Mao, Stalin. Och så vidare. Fast att de kommer från olika läger i olika tider har de en sak gemensam. De har en negativ syn på samhället och en religiös övertygelse om att de håller i den enda rätta världssynen vilken resten av mänskligheten behöver anpassas till. Om det nu är kampen mot klassamhället, rasism, eller det patriarkala samhället. Visst, att jämföra de svenska partierna med de nämnda diktatorerna är grovt, handlingarnas konsekvenser är av helt andra proportioner. Ändå ligger det en gemensam nämnare i just världsbilden. De står alla kompromisslöst för den enda sanningen vilken rättfärdigar just de strukturer som man säger sig vilja kämpa emot. Filosofen Karl Popper befattade sig hela sitt liv med friheten och dess fiender och hittar ett av fascismens kännetecken just i viljan att omforma ens medmänniskor till det man anser vara det bättre.
När Gudrun Schyman därför går ut och säger att Sverigedemokraternas framgångar beror på regeringens oförmåga att visa dem som rasister och fascister missar hon fullständigt poängen i att partiets frammarsch i verklighet är ett resultat av komplexa samhälleliga strukturer som bland annat ligger i en social och politisk ovilja att ta ett steg bort från ideologi och retorik och föra en verklig kritisk debatt. Samtidigt visar detta på ett alltmer oroande problem, den kompromisslösa världssynen, beredskapen att jaga och utesluta individer som tänker annorlunda och forsvinnandet av samhällelig debatt och därmed demokratin.
Sverigedemokraterna är en måltavla, ett bra medel för att göra stämning bland sina egna och ett utmärkt verktyg för självbekräftelse. Utöver detta är de endast ett symptom, ett resultat av problem som ligger i rotad i dogmatism, politisk passivitet, förhärdade och kompromisslösa åsikter. Sverigedemokraterna är inget hot mot ett fritt och humant Sverige, hotet är tystnaden som uppstår när vi slutar att tala med varandra och slutar att reflektera över oss själva.