Ett flertal litterära genrer utvecklades i Grekland under den arkaiska (700-480 f.Kr.) och klassiska (480-323 f.Kr.) tidsepoken. Samtidigt utvecklades den analytiska tankeverksamheten, synlig i vetenskap och filosofi. Syftet med denna text är att belysa hur de litterära genren attisk tragedi och historieskrivning i det antika Aten reflekterar denna utveckling med utgångspunkt i att litterära genrer alltid förhåller sig till en sociokulturell kontext.
Den grekiska världsbilden
Litterära genrer uppstår ur specifika retoriska situationer och de tillhörande behov och förväntningar bland publiken (exigenser), en genre är således grundad i uppgiften den tar sig åt inom en sociokulturellt konstruerad kontext. För att förstå kontexten inom vilken attisk tragedi och historieskrivning agerar vill vi först se på de grundläggande sociokulturella dragen inom vilka genrerna agerar, för att sedan undersöka exempel på själva genrerna.
Den arkaiska perioden bevittnade främjandet av rationellt tänkande i det antika Grekland, intellektuella ville åt världens underliggande lagar bortom religiösa förklaringsmodeller. Präglande för den grekiska världsbilden var även en interaktiv relation mellan det gudomliga och mänskliga. Med tiden intog människan en allt större roll, vilket även syns i konsten som mer och mera närmade sig ett mänskligt ideal. Åren av elände under det Peloponnesiska kriget (431–404 f.Kr.) ifrågasätta etablerade föreställningar, vilket gav upphov till betydande filosofiska verk som Platons dialoger.
Det sociokulturella rum som litterära genrer i dåtida Aten agerade inom innehåller alltså en antropocentrisk rationalism som torde speglats i litterära former och publikens respektive förväntningar. Det klassiska Aten präglas vidare av demokratiskt styre, vilket inte bara medförde kritisk vana och debattkultur, men innebär även att staden drog till sig intellektuella från resten av den grekiska världen.
Attisk tragedi
Draman och de festivaler där de uppfördes var centrala i samhällslivet. Många profilerade sig genom att sponsra uppsättningarna. Dessa var välbesökta med upp till 20.000 åskådare (manliga medborgare som hade råd). Särskilt tragedin levererade diskussionsmaterial om dramatiska händelser och människans väsen. Attisk tragedi uppfördes inför en publik som var demokratiskt engagerad och deltog i hur deras polis styrdes. Det är inte förvånansvärt att tragedin inte bara underhöll, men även inspirerade och lärde. Även traditionellt hade poeter ansetts som en sorters lärare. Tragedin förväntades därför att vara politisk och kritisk. Samtidigt var den rituell med stark anknytning till religiösa riter och teman. Materialet baserade på kända myter som publiken kände till, förväntades dock att interpreteras och utvecklas på ett nytt sätt.
Aischylos (525-456 f.Kr.) är den första av Atens store tragediförfattare. Tragedierna handlar om stordåd och gudar, samtidigt som människans väsen iscensätts. Tragedin Orestien är politisk och tematiserar konflikten mellan social- och religiös ordning, vilket reflekterar stadens samtida politiska händelser.
Sofokles (ca. 496-406 f.Kr.) ger större vikt åt människan samtidigt som han ger röst åt den atenska kvinnan. I Antigone måste karaktären vid samma namn välja mellan att uppfylla sina moraliska obligationer gentemot sin döda broder eller att följa kung Creons lagar. Hennes situation liknas vid de atenska kvinnorna som saknar en manlig beskyddare (epíklēros). Här ifrågasätter Sofokles rådande normer och visar på essentiella svårigheter inom samhället. Euripides (ca. 485-406 f.Kr.) ger människan den centrala rollen. Inte minst i tragedin om den utländska och ytterst intelligenta prinsessan Medea återfinner även här en stark kvinnlig röst. Hennes make, Jason, framhäver sin och greklands överlägsenhet, även när han lämnar henne för att gifta sig med en grekisk prinsessa. Tragedin ifrågasätter traditionella ideer om hjältar och den grekiska kulturen. Euripides uttryck för kvinnors öde är ytterst stark:
Of all creatures that have breath and sensation, we women are the most unfortunate. First at an exorbitant price we must buy a husband and master of our bodies. […] And the outcome of our life’s striving hangs on this, whether we take a bad or a good husband. For divorce is discreditable for women and it is not possible to refuse wedlock.
Dessa tragedier var inte moraliserande, men ställde ändå grundläggande frågor om samhällets ordning och värderingar, vilket inbegriper kvinnornas passiva och utsatta samhällsroll. I Perikles liktal säger han till de atenska kvinnorna:
[…]Great will be your glory in not falling short of your natural character; and greatest will be hers who is least talked of among the men whether for good or for bad.
Det är uppenbart att många kvinnliga figurer i den attiska tragedin bildar den raka motsatsen till samhällets norm. Detta uppfattades säkerligen som en moralisk fara av vissa, det ändrar dock inte att tragedin tematiserade och ifrågasatte normer och skeenden inför en stor demokratisk publik.
Historieskrivning
För grekerna fanns det ingen klar skiljelinje mellan myt och historia och likaså har Herodotos (490/480-430/420 f.Kr.) å ena sidan en stor vördnad för Gudarna samtidigt som hans tematiseringar tar avstamp i människans handlingar och siktar mot rationella förklaringar. Dessa är de mäktigas korruption och dåliga självinsikt. Samtidigt ifrågasätter han grekernas negativa föreställningar om icke-grekiska kulturer och kvinnor. Flory menar att Herodotos enda kända verk Historia, som analyserar orsaken och följden av perserkrigen, var för lång och svår för att läsas av en bred publik, även om läskunnigheten ökade under hans tid. Böcker var sällsynta och korta så att man kunde lära sig innehållet utantill. Förmodligen läste Herodotus endast utdrag inför en publik. Herodotos måste därav ha skrivit Historia för att nå en liten och specialiserad litterär elit. Herodotos föddes under perserkrigens höjdpunkt och sätter således i efterhand ihop material från olika historiska och mytologiska källor. Analysen av perserkrigen uppfyllde det rationalistiska behovet av en intellektuell klass vilken säkerligen inkluderade viktiga politiker, samtidigt som de betydelsefulla händelserna sätts i kontext med mytologisk och panhellenistisk världssyn som talar mot en bredare publik.
Thukydides (460/455-411/397 f.Kr.) ser människan i världens centrum och ignorerar Gudarna. I Peloponnesiska krigets historia siktar även han mot nya objektiva förklaringar när han beskriver orsakerna och förloppet av greklands största krig. Han själv uppger att han dokumenterade konflikten från och med dess start då han tidigt insåg dess historiska betydelse. Thukydides skriver alltså medans kriget pågår, innehållet är tidsenlig och mera komplett än hos Herodotos samtidigt som han försöker att exkludera romantiska element. Boken är även denna lång och bryter med de litterära vanorna av den allmänna publiken. Liksom Herodotos är verket menad för en liten elit, fast boken uppnådde större popularitet. Det är även under denna tid som det blev alltmer vanligt att i en krets diskutera över litteratur. Samtidigt ger den svar till orsakerna till greklands största krig under en hög politiserad tid där demokratin i Aten fortfarande regerade.
Facit
Vi har anledning till att tro att de atenska medborgarna i den arkaiska och klassiska epoken var präglade av rationalistiska strömmar, både i människosynen och förmågan att ställa kritiska frågor. Det peloponnesiska kriget tvingar senare atenarna att ställa sig grundläggande frågor om världen. Vi ser ett spel mellan religion, tradition och upplysning där litterära former distanserar sig från religionen, hos Euripides och Thukydides spelar Gudarna ingen aktiv roll längre. Religionen försvinner dock aldrig komplett. I attisk tragedi speglas dessa sociokulturella egenskaper och bredvid de religiösa elementen är det troligt att frågor kring moral, samhälle och politik förväntades av publiken, vilket blir evident av tragediernas kvinnofigurer, men även då publiken hade stor politisk vana. Historieskrivningen följer dessa rationalistiska motiv, fast riktade sig till en intellektuell elit som förväntade sig renodlad vetenskaplig diskurs och litterär noggrannhet.
Litteratur
Andrew Ford – The Origins of Criticism – Literary Culture and Poetic Theory in Classical Greece – Princeton University Press, New Jersey (2002)
Carolyn Miller – Genre as Social Action – Quarterly Journal of Speech 70:2, pp. 151–176 (1984)
Euripides – Medea –
http://www.perseus.tufts.edu/hopper/text?doc=Perseus%3Atext%3A1999.01.0114%3Acard%3D1
Jennifer Tolbert Roberts, Sarah B. Pomeroy, Walter Francis Donla – Ancient Greece: A Political, Social, and
Cultural History – Oxford University Press, New York (1999)
Justina Gregory – Euripides as Social Critic – Greece & Rome Vol. 49, No. 2 (Oct., 2002), pp. 145-162
Rebecca Bushnell – A Companion to Tragedy – John Wiley & Sons, Incorporated (2013)
Stewart Flory – Who Read Herodotus’ Histories? – The American Journal of Philology Vol. 101, No. 1 (Spring, 1980), pp. 12-28
Thucydides – The Peloponnesian War – http://www.perseus.tufts.edu/hopper/text?doc=Perseus%3Atext%3A1999.01.0200%3Abook%3D1%3Achapter
%3D1%3Asection%3D1
aletheslogos 