Nej, jag tänker inte befatta mig med valen i Frankrike och Grekland (om båda vinnare kommer att ha någon långvarig makt är fortfarande öppen). Låt oss istället se på Europas kärnfråga som dessa två nya ledare måste tackla. De gamla EU-15 länderna ökade under 70-talet med 3,2 procent och har sedan dess gradvis avtagit, ökningen kommer nog inte hamna över en procent för 2011. Alltså, den ekonomiska tillväxten som varit den drivande kraften för den europeiska integrationen är borta. Denna minskning är så med äldre än crashen och skulderna, det är dock inget som de två nya statscheferna i Europa vill tala om. Istället ser vi en protest mot verkligheten, en verklighet som i slutändan kommer att kräva plågsamma åtgärder. Detta motstånd menar sig vilja ha tillbaka nationalstaten, säkra sig från globaliseringen, förskansa sig bakom nationens murar och jaga bort Merkel, EU och marknaden. Det finns bara ett problem, och det är att denna stat inte längre kan finansieras. I Frankrikes fall har statsskulden tredubblats på endast 22 år. Härtill kommer landets största deficit inom handeln på 70 miljarder euro.
Med vad vill Hollander alltså betala alla de fina förändringar han proklamerad? Folket drömmer och ett stort antal politiker låter de ro i sin naiva illusion, ingen är redo att få ruttna egg kastad på sig bara för att de säger hur det är.
Angela Merkel får då inta rollen som Europas piñata som med välkänd tysk hårdhet låter Europa blöda till döds. Det är en fin föreställning som av flera anledningar säljer bra. Men denna illusion har två fel: För det första hotas alla i Europa av att gå bankrutt, något som inte bara beror på dagens lågkonjunktur utan på årtionden av måttlöst slösande. I slutändan kan tyska pengar kanske rädda Grekland, men inte Frankrike, Italien och Spanien. För det andra distraherar de som klagar på Merkel från den verkliga sjukdomen: staten kan investera i sig själv men kan själva inte återställa Europas konkurrenskraft. Detta är något som Keynes recept av högre deficit och billigare pengar inte förmår att åtgärda.
Ett perspektiv som alltför sällan tas fram är att det goda läget som Tyskland idag befinner sig i till stor del beror på de nedskärningarna i sociala utgifter och den ökade rollen av individuellt ansvar som under Gerhard Schröders regeringstid genomfördes under namnet Agenda 2010. Man sänkte skatter, öppnade upp arbetsmarknaden och uppmuntrade eget ansvar. Som resultat krympte arbetslösheten från 5 till 3 miljoner och deficitet går mot 0.
Det är en sådan omstrukturering som Frankrike och resten av de drabbade länder behöver, och är det enda sättet för dem att komma över denna kris. Även Hollander vet detta. På 80-talet agerade han under socialisten Mitterrand vars koncept av en större stat och mindre marknad höll på att förstöra landet, tills han slog in på motsatt väg.
Tyskland kommer fortsätta att stödja Euro-länderna, inte minst för att Euron och EU:s stabilitet står på spel. Men allt detta kommer endast ske om länderna gör det som de borde gjort för länge sedan – skära ner och skapa långsiktiga strukturella omvandlingar. Det är en bitter medicin, men den enda som hjälper. Vi måste minnas att Gerhard Schröder som under sin regeringstid genomförde dessa nedskärningar förmodligen förlorade sitt ämbete på grund av detta – på grund av en opopulär åtgärd som var essentiell för landets framtid – vi kan bara hoppas att Europas nya ledare följer samma pliktkänsla.
aletheslogos 