Humes Metafysik

Humes Metafysik

1.1 Introduktion
David Humes epistemologiska projekt kastar ett kritiskt öga på vår förmåga att uppfatta omvärlden som den verkligen är. Liksom hos Kant är det för Hume individens erfarenhet av världens objekt som utgör ursprunget för hennes kunskap om denna. Det som vi kallar för kunskap om hur saker och ting verkligen är, är för Hume inget annat än mentala föreställningar som skapas i vår erfarenhet av världens objekt. För Hume spelar även konceptet av orsak och verkan en essentiell roll för vår kognitiva förmåga då det är genom att observera tingens samverkan som vi lär känna relationerna mellan erfarenhetens objekt. Det är således genom den upplevda relationen mellan höjd, fall och benbrott som individen förstår att hon borde undvika att hoppa från träd, om hon vill undvika smärta. Denna upplevda värld säger oss enligt Hume dock inget om tingens verkliga egenskaper eller om kausala relationer utanför individens erfarenhet. Vad jag observerar när en biljardkula stöter på den andra är endast att kula A stöter på kula B som då börjar rulla. Upprepar jag detta experiment kommer jag att utgå ifrån, och vänja mig vid, att kula B kommer att röra på sig när kula A stöter på den. Denna relation utspelas enligt Hume endast mellan mentala bilder och säger oss ingenting om tingens ontologiska kausalitet eller befintlighet.

Humes grundläggande doktrin kan sägas utgå ifrån tre sammanhängande frågor. Den första är genetisk och refererar till ursprunget till individens mentala intryck, tankar och kunskap. Här ingår även frågan om och hur dessa intryck interagerar med varandra och vad detta har för betydelse för fenomen som orsakssamband. Humes andra fråga är epistemologisk och ställer frågan i vilken mån individen kan sägas besitta kunskap om världens objekt. Som en logisk följd är den sista frågan semantisk och befattar sig med vad det är som individen ger uttryck för när hon säger att världen är på ett visst sätt eller att något i världen har orsakat något annat i världen.

Humes implikationer bär stor vikt på många plan. Om vi inte har tillgång till en ontologisk verklighet skapar detta problem inte minst för den moderna vetenskapen med dess utgångspunkt i repeterade experiment. Om objekt och kausalitet förblir okända för oss kan även de mest erkända sanningarna degraderas till att endast utgöra förmodanden om hur objekt som man trodde sig känna till kommer att förhålla sig i framtiden. På ett annat plan ger Humes doktrin även drivkraft till vetenskapliga metoder som fenomenologin. Om det finns en ontologisk verklighet som är kopplad till individens erfarenhet är det fenomenologins uppgift att försöka ta fast vid världens objekt utifrån individens upplevelse av dessa. Humes positionering gentemot en sådan utgångspunkt torde alltså bero på i vilken mån han erkänner eller förnekar en värld utanför individens erfarenhet. Humes skeptiska position ihop med frågorna ur föregående redogörelse väcker en metafysisk fråga; hur är verkligheten beskaffad och kan individens erfarenhet säga oss något om denna.

Hur Hume förhåller sig till metafysiken är fortfarande en pågående debatt. Å ena sidan ansåg Hume själv att då vi inte kan ha kunskap om hur världen verkligen är och därmed inte kan avgöra om en extern ontologisk värld existerar eller inte, borde vi lägga ner meningslösa metafysiska diskussioner och, likt Hume, rikta vår uppmärksamhet mot människans psykologiska varande.
Att Hume tar mänsklig erfarenhet som sitt primära objekt innebär även att han inte behöver ta ställning till metafysiska frågor inom ramarna för hans egen analys. Å andra sidan är, som vi kommer att se, Humes förhållande till metafysiken mycket mera komplex än så och hans filosofiska positioner öppnar för en del frågeställningar som infinner sig under en metafysisk rubrik. Som Galen Strawson påpekar märker en läsare av Humes texter snabbt att han ofta väldigt tydligt skriver som en realist och refererar till saker som om de tillhör en verklighet som existerar oberoende av individens erfarenhet.

En annan fråga är i vilken mån individens erfarenhet relaterar till en extern värld. När individen står och ser på en målning, i vilken mån är då hennes mentala erfarenhet analog med det ontologiska objektet framför henne. Om hennes kunskap inte är medfödd måste individens erfarenhet i slutändan relatera till någonting utanför henne själv eller en alternativ förklaring hittas.

1.2 Syfte
I sina verk A Treatise of Human Nature och An Enquiry Concerning Human Understanding analyserar Hume den mänskliga erfarenheten och visar hur individens verklighetsuppfattning beror på en del strategier som hon bearbetar sina intryck med. Det som Hume inte är lika tydlig med är sin ontologi, den värld som mänsklig erfarenhet således borde bygga på. Syftet med denna uppsats lyder därför att utifrån Humes doktriner analysera vad dessa implicit eller explicit säger om en ontologisk värld som den verkligen är. Att belysa denna fråga kommer inte bara hjälpa oss att förstå Humes doktriner, men även bredda vår förståelse för epistemologiska och vetenskapsteoretiska frågor.

1.3 Frågeställningar
Att föra en debatt om Humes metafysik är inget lätt åtagande, till stor del för att han ansåg det lämpligare att tala om individens psykologiska väsen. Att få ett grepp om Humes metafysiska ståndpunkter kommer därför till stor del innebära en presentation av de saker som Hume faktiskt talar om och försiktigt lystna på vilka andra implikationer det som han säger har. Utifrån dessa premisser ska följande frågor agera som ledvägar:

– Vilken relation till en ontologisk och extern verklighet har sinnens objekt och deras orsakssamband?

– I vilken mån är en ontologisk och extern verklighet en premiss för att Humes doktrin ska fungera?

1.4 Metod och material
Materialet består både av Humes originaltexter som båda lägger grundstenen för hans teori om hur individen bemöter sin omvärld, liksom referenslitteratur som specifikt befattar sig med Humes tankar kring kausalitet och kausala förbindelser. Då Hume endast i en liten grad explicit talar om metafysik kommer uppsatsen att presentera de grunddrag i hans doktrin som kan tänkas vara i behov av ett metafysiskt underlag och de som har tydliga metafysiska implikationer. Uppsatsen kommer därför att gestaltas som en genomgång av huvuddragen i Humes doktrin om individens erfarenhet. Dessa huvuddrag sammanfattas i koncepten av objekt och orsakssamband. Genom att presentera dessa koncept kommer metafysiska implikationer att kunna sållas ut och observeras i ett större samband.

1.5 Avgränsningar

Humes inställning till metafysiska frågor är än idag en pågående debatt som det råder

*

 

2. Objekt
2.1Mentala objekt
Hume börjar sin undersökning med konstaterandet att det verkar finnas minst två skilda sätt för individen att erfara sin omvärld. Vilket fenomen individen än upplever är det endast den direkta upplevelsen som innehåller en verklig livlighet, medan minnet av fenomenet alltid förblir en blek kopia. Denna uppdelning mellan perception och föreställning är en grundläggande observation för Hume som tyder på att individens kognitiva processer möjligtvis är rent mentala. Sättet som individen skaffar sig kunskap om sin omvärld finner Hume i hennes relation till olika objekt. När Hume talar om objekt inkluderar han därmed tydligt every object of mental attention, det vill säga objekt i individens sinne som bär en aktiv betydelse för henne. Enligt Hume är individens sinne fylld av dessa mentala objekt, så kallade idéer, som skapas i individens erfarenhet av intryck. Alla idéer härstammar från yttre intryck och de skiljer sig, som i fallet mellan minne och direkt upplevelse, endast åt i deras livlighet. Beebee skriver:

[…] “simple ideas (my ideas of redness and roundness, for example) are ‘faint images’ of simple impressions; and complex ideas (my ideas of Paris and unicorns) are either faint images of complex impressions (as with my idea of Paris) or are built up from their component simple ideas (as with my idea of a unicorn), which in turn are faint images of simple impression”

Idéer kallas fram i individens sinne enligt så kallade attraktionsprinciper. Idén av ett porträtt av kejsaren kommer exempelvis att attrahera idén av själva kejsaren. Idéerna som kan attraheras är dock ofta mera komplexa än så. För Hume kommer i de fallen där sinnets förnimmelse är ett intryck (ett sår, solen, biljardbollar som stöter mot varandra) flera olika idéer genereras på samma gång. Intrycket av såret kommer att attrahera idén av smärta liksom idén att det är såret som skapar smärta. Hur individen kommer från punkt A till punkt B och C är därmed en ren mental relation. När det gäller dessa så kallade naturliga relationer finns det tre sätt som idéer drar sig till varandra; kontinuitet, likhet och kausalitet.

”I can tell just by comparing the idea of navy with the idea of turquoise that navy is darker than turquoise (darkness being a ‘degree in quality’), and I can tell just by comparison of the relevant ideas that 33 + 7 = 34”

I detta exempel talar Hume om en så kallad filosofisk relation som besitter flera sätt än den naturliga att dra till sig idéer. Dessa är likhet, identitet, kontinuitet, proportion in kvantitet eller antal, grad av egenskaper, motsatser, och kausalitet. Viktigt att notera är att det mellan naturliga och filosofiska relationer inte är frågan om olika sorters relationer utan det är endast olika verktyg för individens kognition för att uppfatta olika idéer. Olika idéer förstås genomsammandragningen av olika filter att observera dessa genom.
Den för Hume rent mentala interaktionen mellan intryck, idéer och hur de attraheras utgör en kognitiv funktion som gör mänskligt liv möjlig, som låter individen undvika vissa saker och sträva mot andra. Individens mentala bilder utgör en sammanhängande verklighet som det går att rationellt interagera med.

Men här ställer sig en fråga; även i de fall då färger ställs mot varandra eller matematiska logiker appliceras, så verkar dessa befriade från relationen till en värld utanför som går utöver individens erfarenhet. Hume har hittills berättat för oss hur våra mentala bilder interagerar med varandra och att de utgör en egen sammanhängande verklighet. Han har dock inte berättat i vilken mån dessa intryck relaterar till en ontologisk verklighet som individens erfarenhet torde referera till. Hume har visat att det är fullt möjligt att med en uppsättning idéer och kognitiva strategier att leva i en endast mental värld, vad det dock saknas är en förklaring till idéernas härkomst. Då Hume själv förnekar tanken om medfödda eller Gudgivna idéer kräver hans system ett annat ursprung.

2.2 Ontologiska objekt
I jämförelse med Humes mentala objekt är det inte lika explicit i vilken mån och på vilket sätt han i sitt tal om objekt även inkluderar objekt som existerar i den ontologiska verkligheten; sko, fötter, skoskav, och hur relationen mellan dem ser ut utöver individens erfarenhet.
Föratt tala om Humes ontologiska objekt måste vi först och främst skilja mellan realism och idealism i denna fråga, där den förre utgår ifrån att det existerar en värld som är helt oberoende av individens mentala förmåga och erfarenhet av denna medan den senare i olika grader förnekar en ontologisk existens oberoende av individens mentala förmåga. Utifrån sin non-committal skepticism, Humes egen skeptiska positionering, intar han positionen att det, med hänvisning till epistemologisk referens om tingen i sig, är omöjligt att avgöra vilken av dessa ståndpunkter vi överlag borde inta då, som vi kommer att se, individen inte kan besvara denna fråga så länge hennes världsuppfattning endast bygger på intryck och därmed inte säger något om verkligheten i sig. Att Hume själv inte måste välja mellan dessa två positioner ligger i hans ståndpunkt att endast för att individen inte kan observera objekt som de är i sig, betyder detta inte att dessa inte finns i bemärkelsen av realism. Det vore alltså falskt att hänvisa Hume till realism samtidigt som det vore falskt att mena att Hume utgår från en idealistisk tolkning av objekt då Hume aldrig explicit förnekar att en värld utanför individens erfarenhet existerar.

Vad Humes position mynnar ut i är att det visserligen må finnas en verklighet som existerar utanför individens erfarenhet, hennes förmåga att erfara denna är dock så begränsad att det inte går att säga om denna värld existerar eller inte. Hume förutser här vad Kant kommer att peka ut mera explicit framöver, nämligen att individen inte besitter någon verifierbar uppfattning av externa objekt som skiljer sig från intryck, men därmed är det inte sagt att en sådan extern värld inte existerar. Humes ståndpunkt kring ontologiska objekt förblir därmed ett kanske.

2.3 Relativ erfarenhet
Detta vore ett enkelt sätt att avsluta diskussionen om Humes objekt. Men han släpper inte loss oss än. För att fast individens förmåga att erfara världen är starkt begränsad menar Hume att hon ändå kan skapa någon form av uppfattning om hur världen verkligen är.

“The farthest we can go towards a conception of external objects, when supposed specifically different from our perceptions, is to form a relative idea of them without pretending to comprehend the related objects”

Enligt Hume är externa objekt inte erfarbara för individen, hon kan inte greppa dem eller deras naturliga varande och därmed inte skapa någon kunskap om deras verkliga beskaffenhet. Men utifrån Humes teori om intryck och idéer har individen fortfarande möjligheten att skapa en analyserbar och innehållsrik uppfattning av sin omvärld.
Kunskap som uppstår av individens intryck fortsätter dock att vara kategoriskt skilt från objektens verkliga varande. Det finns enligt Hume inget sätt för individen att veta om hennes kunskap är analog med den ontologiska världen eller inte och kunskapen som uppstår ur hennes erfarenhet är härför obrukbar om den ska användas för att säga något som tingen i sig. Intressant är därför Humes uttalande att världens objekt samtidigt består av ting som individen har en viss tillgång till i den mån att hon må erfara dem på ett förvrängt sätt, samtidigt som världens objekt må besitta egenskaper som inte bara förblir okända eller förvrängda, men som befinner sig utanför individens förmåga att erfara.
Samtidigt som detta ligger helt i enklang med Humes skepticism som förnekar individens förmåga att erfara världen som den verkligen är, så blir det dock tydligt att Hume tenderar till att skriva som en realist och talar om saker som om de vore externa objekt. Även för Hume verkar det finnas en viss begriplighet i att tala om världen som den verkligen är, även om dess existens aldrig kan bevisas.

2.4 Sammanfattning
En analys av Humes ställningstaganden mynnar därmed inte ut i en position om att det existerar några externa objekt eller inte. I sina intryck och idéer har individen en begränsad förmåga att erfara världen som inte kan avgöra frågor som har ontologins existens eller inte existens som utgångspunkt. Vi har dock starka implikationer för att Hume trots allt utgår ifrån att en sådan extern värld existerar. Samtidigt som han förnekar vikten av att tala om en ontologisk verklighet och utesluter denna ur det rent mentala system som han konstruerat, verkar han implicit utgå ifrån att en sådan värld existerar, utan att vilja eller kunna bevisa dess existens. Som Strawson skriver:

[…] “Hume began the discussion of objects by premising that we ought to have an implicit faith in our natural sense-and-imagination-based belief in external objects; and his final view is that this is indeed what we ought to do. […] he will henceforth take the supposition there is both an external and internal world”

Den återstående frågan som ställs, och som väger allt tyngre desto mer tillåtande Hume verkar inför en extern värld, är om det är en hållbar tes att individens upplevelse av världen skulle vara en rent mental process, eller om det på en grundläggande nivå krävs en extern verklighet för hennes erfarenhet.

*

 

3.Kausalitet – upprepning och vana
Den andre store pelaren i Humes doktrin utgörs av konceptet av orsakssamband. För individen att förstå att kniven leder till sår och sår leder till smärta krävs det en bindande kraft som leder individen från punkt A till punkt B och C. Inom Humes teori av idéer finner han ursprunget av intrycket mellan förbindelser som A, B och C i å ena sidan individens förmåga att observera och jämföra objekten liksom en känsla som individen får när hon kan relatera verkan till orsaker.
Detta är för Hume dock fortfarande inget annat än upplevd orsakssamband i det mentala. När intrycket av en orsak uppstår flyttar sinnet sig automatiskt mot övertygelsen att respektive verkan kommer att följa, vilket eventuellt kommer att ge intrycket av en nödvändig förbindelse, att C alltid kommer att inträffa om A.
Därför börjar individen att kalla A för orsak och C till verkan och relaterar den enas existens till den andres.
Vad individen då upplever är objektens konstanta samband (constant conjunction). En ständig upprepning av samma erfarna process leder därefter till en vana, förväntningen att en viss händelse C kommer att inträffa så snabbt som A påträffas.

3.1 Kausalitet och Humes skepticism
Standardsättet att tolka Hume är vad Strawson kallar för regularity theory of causation, att orsakssambanden som existerar i objekten inte är något annat än regelbundenhet av succession. Ett objekt av typ A kan rationellt anses vara orsaken av ett annat objekt B och alla objekt typ A ligger därmed före och är spatio-temporärt kontinuerlig till objekt av typ B. Denna tolkning tar dock inte hänsyn till den uppdelning som vi följt i Humes objekt, ontologin (orsakssamband som de är i objekt) och epistemologin (orsakssamband i den mån som individen känner igen det i objekten).

Humes argumentation kring kausalitet förutsätter nämligen just att orsakssamband är lika med upprepning (regularity theory of causation). Samtidigt förnekar Hume dock påståendet att allt som orsakssamband handlar om är dess observerbara upprepning. Denna uppenbara paradox leder till två möjliga förklaringsmodeller:

“Either he did not hold the regularity theory of causation with respect to realist objects, but held it only with respect to objects conceived of in some other, Idealist way – as mental contents, immediate mental objects of mental attention; or he did hold it with respect t something like realist physical objects, but he held it only about causation so far as we know about it in Realist objects”

Enligt Strawson är båda alternativ korrekta, dock är det den senare som ligger närmast Humes doktrin. Hume anser inte att återkommande succession är allt som orsakssamband bestå utav, utan, analog med hans syn på objekt, menar Hume att denna observerbara succession är allt som individen är kapabel till att erfara. Individens erfarenhet av objekt, och därmed orsakssamband, är så begränsad att det inte går att ge någon beskrivning av orsakssamband förutom de observerbara instanserna som dock härstammar från något instanserna själva är främmande för

3.2 Sammanfattning
Humes kausala teori upprepar i stort sett vad vi hittade i vår analys av hans objekt. Hume ansåg aldrig att orsakssamband inte existerar men menade att dess sanna natur måste förbli undangömd för individen. Mer än så, orsakssamband och de objekt som kausalitet ingår i bär på ytterst problematiska diskurser: de är inte endast produkter av en förvrängd erfarenhet utan i sig produkter av dessa problematiska objekt. Diskursen av erfarenhet tycks fördubblas när det gäller orsakssamband. Ett tredje lager kommer till när orsakssamband går över till att forma vanor, där ingen aktiv observation eller mental ansträngning gentemot en redan diskursiv erfarenhet krävs utan sanningsvärdet införs automatiskt.
Vad Hume dock pekar på, analogt med hans utgångspunkt att individen måste och borde lita på sina instinkter gällandes världens objekt, är att dessa samband som hon kan observera faktiskt är essentiella för individens tillvaro. Den verklighet som hon upplever är sammanhängande och ger möjligheten för individen att agera rationellt inom. Hume fortsätter därmed även i fråga om kausalitet att tillskriva världen en viss regelbundenhet, även om det endast gäller erfarenhetens värld.
Fast analysen av Humes kausala teori till stor del har knutit an till vad vi tidigare har sagt om hans objekt visar våra resultat hur djupgående det svåra förhållandet mellan intern och extern värld är hos Hume. När individen står framför en bild är det inte bara upplevelsen av bilden, utan även upplevelsen av rörelsen av armen och bildens fall på golvet som utspelar sig i hennes mentala värld. Samtidigt fortsätter Hume att erkänna möjligheten av en extern värld, som dock är skilt från individens sinne.

*

 

4.Konklusioner
Humes inställning gentemot metafysiska frågor fortsätter att vara problematisk även efter att vi har börjat skrapa på ytan av hans doktrin. Humes inställning förblir ambivalent, som vi har sett är han ingen företrädare för en realism eller idealism lika lite som han är en skeptiker i den vanliga bemärkelsen. Som vi har kunnat se skapar Hume i hög grad sina egna positioner som inbegriper delar av de kategorier som han ofta sätts in i. Denna egna positionering har med ambivalensen i hans doktrin att göra som ligger i att en ontologisk verklighet inte kan förnekas eller bejakas. Samtidigt så ställer Humes sig aldrig denna fråga heller; när han utgår från individens erfarenhet talar han om ett kognitivt system, beståendes av idéer och samband, som är fullständigt kapabel till att låta individen föra ett liv där hon rationellt kan interagera med sin omvärld. Humes svar är att den metafysiska frågan kring omvärldens verkliga existens inte kan, eller för den delen behöver besvaras. Det är detta som Humes skepticism mynnar ut i.

Ett problem är att Hume inte förmå att svara på de frågor som hans egen position öppnar för. Samtidigt som Hume inte explicit förnekar existensen av en värld utanför individens erfarenhet tar han det ofta för givet och skriver som om en sådan värld existerar. I Treatise skriver han exempelvis att världens objekt består av ting som individen faktiskt har en viss tillgång till i den mån att hon må erfara dem på ett förvrängt sätt, samtidigt som, enligt Hume världens objekt även må besitta egenskaper som inte bara förblir okända eller förvrängda, men som befinner sig utanför individens förmåga att erfara. Det kan tänkas att Hume var väldigt medveten om den grundläggande problematik som metafysiken spelar för hans doktrin. Någonstans måste materialet för hans objekt komma ifrån. Det kan tänkas att det bland annat därför blev omöjligt för honom att förneka existensen av en extern verklighet. Detta skulle även implicera existensen av medfödd eller Gudgiven kunskap. Visserligen kräver Humes system inte heller någon ontologisk värld så länge som hans intresse, som en av upplysningstidens främsta tänkare, gällde individens eget förnuft, vilket för Hume utspelas helt i hennes mentala tillvaro. Dock är det just i hans oförmåga att ge en förklaring till idéernas ursprungliga härkomst som hans teori börjar vackla. Problemet har vi formulerat på följande sätt: när individen ser på en bild, i vilken mån förhåller det sig på ett sådant sätt att hon verkligen ser på något som på något sätt är analogt med hennes erfarenhet av denna bild. På samma sätt ställer sig frågan i vilken mån upplevd och verklig kausalitet relaterar till varandra. Vi må erkänna att möjligheten finns att idéer kan skapas genom att kombinera redan existerande idéer vilka förbli i det rent mentala, dock kräver dessa första idéer ett ursprung, något som Hume inte ger oss en förklaring för utöver deras relation till världens objekt som dock förblir gömda för individen.

*

Referenser

BeeBee, Helen – Hume on Causation – Routledge, 2006
Hume, David – A Treatise of Human Nature – Dover, 2003
Hume, David – Enquiries – Concerning Human Understanding And Concerning The Principles Of Morals – Clarendon, 1990
Strawson, Galen – The Secret Connexion – Causation, Realism and David Hume – Oxford, 2003

Advertisement